Tre stora stridsfrågor dominerade diskussionerna på toppmötet. Den första gällde EU:s vägran att använda ordet tortyr om USA:s behandling av fångar – som skrivet i den text Latinamerika/Karibien lagt fram – utan krävde att det skulle kallas ”misshandel” (mistreatment). EU vägrade också att peka ut USA.
Den andra var EU:s vägran att fördöma USA:s extraterritoriella lagstiftning och ekonomiska krigföring mot Kuba, och den upptrappning av aggressionerna mot Kuba som Bush-regimen lade fram den 6 maj.
Ett sådant fördömande ingick i Latinamerikas/Karibiens text, och är detsamma som 179 länder röstat för i FN:s generalförsamling så sent som i november 2003, inklusive alla EU-länder.
Efter en lång och hård debatt sade sig EU vara berett att gå med på en hänvisning till Resolution UNGA-58/7, det vill säga generalförsamlingens resolution, men absolut inte att nämna USA:s namn och Helms-Burton-lagen.
Inför alternativet av en tam paragraf om allmänt avståndstagande från lagbrott, föredrog Kuba att den skulle utgå och skrev sedan en reservation mot EU:s vägran att i det gemensamma uttalandet ta avstånd från USA:s folkrättsvidriga krigföring.
Den tredje frågan var kanske den viktigaste, och där fick EU till slut ge med sig. Det gällde att i detta uttalande, liksom vid de två föregående toppmötena, framhålla EU:s och Latinamerika-Karibiens gemensamma stöd för internationell lag som den uttrycks i FN-stadgan. EU vägrade i flera dagar, till allas förvåning, att gå med på detta.
I bilaterala möten där EU-företrädare argumenterade för att nu slippa detta angav de som motiv att EU inte längre kunde stödja FN-stadgans princip om icke-intervention. Till slut gav EU-företrädarna upp och gick med på att hänvisningen till FN-stadgan skulle få stå kvar i det gemensamma uttalandet.
Enligt ett kubanskt officiellt uttalande skulle det framför allt ha varit de nya EU-länderna som drivit denna fråga, tillsammans med Storbritannien, medan Frankrike, Tyskland, Belgien arbetade för att gå med på Latinamerika/Karibiens krav om fortsatt stöd till FN-stadgan. Röster i Latinamerika och Karibien menar att inga framsteg har gjorts på toppmötet, utan tvärtom att det har visat på växande motsättningar mellan EU och regionen.
De förhoppningar som uttrycks vid tidigare toppmöten om att EU skulle kunna utgöra en balans mot USA, visar sig vara ogrundade.
Förutom över oviljan att kritisera USA och stödja FN-stadgan är irritationen i stor över EU:s krav på fortsatta ”liberaliseringar” i Latin-amerika och uppknytning till frampressade Doha-avtalet (WTO), samtidigt som EU hårdnackat håller fast vid egna jordbrukssubventioner och tullhinder.
Därmed accepterar EU också i praktiken att USA stärker sin ställning som regionens ekonomiska maktcentrum, och med egna s k frihandelsavtal knyter länderna fastare till sig bilateralt, eller gruppvis, i strävan att införliva hela världsdelen i det Amerikanska Frihandelsavtalet.
