Utrikes 26 augusti, 2003

Euron avväpnar regeringarna

Franske professorn Dominique Plihon om ett projekt oskiljbart från nyliberalismen.

Eurons införande i början av 2002 har beskrivits som den sista och mest symboliska etappen i den ekonomiska och monetära integrationsprocessen i Europa. Det europeiska samarbetsprojektet som föddes 1951, med Europeiska stål- och kolgemenskapen (EKSG), gav i och med Romfördraget, 1957, upphov till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och instiftandet av en gemensam marknad bestående av de dåvarande sex medlemsstaterna (1).
Denna första fas präglades väsentligen av två saker: först och främst fick den offentliga politiken en central roll i att samordna investeringar på europeisk nivå och reglera marknaden, i synnerhet inom energi- och jordbrukssektorerna. För det andra förekom valutafrågor nästan inte alls på listan över de gemensamma målsättningarna – fördraget inskränker sig till att tillsätta en valutakommitté med endast rådgivande funktioner.

Åren 1970–80 innebär en radikal omorientering: medlemsstaternas regeringar (de skulle bli tolv från och med 1986) bestämmer sig för att låta marknadens mekanismer styra hur EEG ska fungera. I den tolkning som Enhetsakten, det nya fördraget som ratificerades 1986, ger av detta politiska val, dikteras det ekonomiska samarbetet av den gemensamma marknaden för varor, tjänster, arbetare och kapital, från och med 1992.
Omedelbart därefter blir Europa en del av den ordning som är den nyliberala globaliseringens. Den växer fram i början av åttiotalet, inspirerad av Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Den frihandelsideologi som då gör sig gällande innebär ett välregisserat bakslag för de statliga regelverken, en utveckling som präglas av att det i en allt snabbare takt införs avreglerings- och privatiseringsåtgärder.

Den andra anmärkningsvärda tendensen är att valutan görs till integrationsprocessens huvudsakliga motor.
Sammanbrottet för det internationella monetära systemet, det så kallade Bretton Woods-systemet som baserade sig på fasta växelkurser, utlöses av president Richard Nixons beslut att inte längre indexreglera dollarns värde efter guldets (den 15 augusti 1971), varpå fenomenet med flytande valutor generaliseras, efter 1973.
Det leder till att den Gemensamma marknadens medlemsländer försöker skydda sig mot instabiliteten på valutamarknaden. Då tillkommer först ”ormen i tunneln” (1972), sedan det Ekonomiska monetära systemet (EMS), syftande till att begränsa och minska fluktuationerna mellan de olika valutorna i EEG:s medlemsländer. Den ekonomiska politiken har sedan dess dominerats av kraven på stabilitet i fråga om växelkurser och priser: det är vad som avses med doktrinen om den ”starka” valutan och konkurrerande inflationsdämpningar.

När Maastrichtavtalet om den Europeiska unionen trädde i kraft 1993 dras denna integrationslogik till sin spets, då man uppställer etappmål och beskriver formerna för uppbyggnaden av den Ekonomiska och monetära unionen (EMU), genom införandet av en gemensam valuta.
Det europeiska samarbetet vilar därefter på två pelare: Enhetsakten som sanktionerar marknadens dominans i det ekonomiska systemet och Maastrichtavtalet som ger valutapolitiken absolut företräde på den ekonomiska politikens område i euroländerna.

Ramverket för det europeiska samarbetet hamnar därmed i olag och blir helt asymmetriskt. Å ena sidan är valutapolitiken organiserad enligt en federal struktur inspirerad av den tyska modellen. Systemet utgörs sedan 1999 av det europeiska centralbankssystemet, som för närvarande består av tolv nationella centralbanker (2), med den Europeiska centralbanken (ECB), dess spets som har ansvar för den gemensamma valutapolitiken. Å andra sidan är budget- och skattepolitiken fortfarande decentraliserad på nationell nivå. Bara en liten del av de offentliga utgifterna – ett utgiftstak på 1,27 procent av den europeiska bruttonationalprodukten (BNP) sattes i mars 1999 – ingår i den gemensamma budgeten. Och till följd av frånvaron av en demokratisk rättsstat på europeisk nivå förekommer inga gemensamma europeiska skatter, inte heller möjligheten att inrätta gemensamma europeiska lån.

Den andra källan till asymmetri är att centralbankerna – såväl de nationella som de europeiska – är oberoende och därför inte redovisningsskyldiga inför regeringarna eller medborgarna.
En tredje faktor till obalans är att den prioriterade målsättningen för den ekonomiska politiken är valutastabilitet. Det åligger ECB att se till att prisnivån är stabil, enligt artikel 105, första stycket i Maastrichtfördraget.
Och vad beträffar stöd till den ekonomiska produktiviteten och sysselsättningen hör de frågorna uttryckligen till de lågt prioriterade målsättningarna, trots att de i den rådande konjunkturen borde vara högprioriterade.

En av de största motsägelserna med EMU är att man lägger tyngdpunkten vid valutapolitiken just när denna är som minst trovärdig. I själva verket vet vi att det inte längre är möjligt att gå in och noggrant styra valutaflödena, hur dessa än definieras.
Men ECB är den enda av världens stora centralbanker som fortsätter att ställa upp målsättningar på det området! Den enda variabeln som centralbankscheferna direkt kan påverka är de korta räntorna. Man kan dock konstatera att det verktyget är alltmer verkningslöst: de tio nedskrivningar som Federal Reserve beslutat om sedan början av 2001 har inte alls påverkat den amerikanska ekonomin, som befinner sig i en recession som bara fördjupats av händelserna den 11 september 2001.
Det ekonomiska systemet är nämligen framför allt avhängigt av de långa räntorna, och det berör faktiskt den största delen av företagens och de enskildas skulder. Men valutamyndigheterna inverkar mycket indirekt på dessa räntenivåer, som i stor utsträckning bestäms av hur finansaktörerna föregripit utvecklingen.
ECB har för övrigt inget växelkursmål, vilket gör att företagen inom euroområdet står och faller med det instabila valutaläget i världen, samtidigt som börskrascherna mångfaldigats de senaste åren.

Maastrichfördragets klausuler, som utarbetades på 1980-talet, framstår idag som helt otidsenliga och är inte anpassade till läget i början av 2000-talet.
Det finns tvärtom goda skäl att anta att en aktiv budget- och skattepolitik skulle vara mer effektiv än valutapolitiken, inom ramen för EMU. Det står klart att eurosamarbetet bygger på två principer: gemensam kapitalmarknad och gemensam valuta, det vill säga växelkurser som ligger ohjälpligt fasta mellan de olika valutorna.
All forskning visar att en aktiv budgetpolitik, i en sådan situation, skulle få stor genomslagskraft på den ekonomiska produktivitetens område. Denna väl kända konsekvens av Mundell-Flemingmodellen (3) förklaras på följande sätt: kapitalets rörlighet och de globala finansmarknaderna gör det lättare att finansiera ett stigande budgetunderskott utan att höja räntan eller skriva upp växelkurserna, vilket skulle missgynna exporten. Det finns en annan och mer grundläggande anledning till att låta budgetpolitiken spela en viktigare roll. Budgetpolitiken hör i stor utsträckning till nationalekonomin och kan därför differentieras i enlighet med varje lands specifika behov, medan valutapolitiken däremot är global och centraliserad.

Med en gemensam valuta avhänder sig euroländerna möjligheten att påverka sina valutors växelkurser.
Det betyder att justeringarna dem emellan hädanefter tar vägen via pris- och lönevariationer och via fluktuationerna hos de viktigaste makroekonomiska indikatorerna (produktiviteten, sysselsättningen, kapitalet).
Tvärtom mot vad de nyliberala teorierna postulerar är priserna inte särskilt rörliga (åtminstone inte på kort sikt), vilket försvårar inbördes valutajusteringar mellan de europeiska länderna eftersom växelkurserna inte varierar. En av orsakerna till denna tröghet är löneskillnaderna. Lönerna bestäms av institutionella faktorer (förhandlingsformer) som ser mycket olika ut runt om i Europa. Keynes har på ett lysande sätt demonstrerat att när marknaden inte förmår anpassa sig under gynnsamma förhållanden – på grund av att löner och priser inte är tillräckligt flexibla kommer en aktiv ekonomisk politik att bli ett oumbärligt styrmedel.

När de nationella valutapolitikerna försvann borde, i logikens namn, den nationella budgetpolitikens roll ha förstärkts. Men det omvända har inträffat.
Budgetstabilitetspakten som döptes om till det självmotsägande namnet ”stabilitets- och tillväxt-pakten” undertecknades under Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997. Den innebär de facto att man även fortsättningsvis kommer att tillämpa en av Maastrichtfördragets konvergenskriterier, nämligen ett tak på högst tre procent underskott av BNP. Den föreskriver även genom ett specifikt förfarande, som kallas alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser, hårda ekonomiska sanktioner mot de stater som inte följer den.

Vad är skälet därtill? Man vill förhindra att den ekonomiska politiken skenar iväg, vilket kan vara inflationsdrivande och går stick i stäv med de heliga prisstabilitetsmål som ECB försvarar.
Genom att förhindra att automatiska stabiliserande faktorer får något spelrum kommer denna hämsko att bli outhärdlig den dag Europa riskerar att dras ned i en lågkonjunktur. Särskilt eftersom frånvaron av någon harmonisering tar sig uttryck i medlemsländerna hänger sig åt en tygellös konkurrens sinsemellan inom skattepolitiken, vilket ytterligare krymper budgetramarna.
Tyskland – den generösa givaren, själv mottagare av månget understöd – krävde att pakten skulle undertecknas samtidigt som de gärna ville mjuka upp kraven, när det visade sig att deras statliga underskott uppgick till 2,5 procent år 2001.

Den totala oöverensstämmelsen mellan valutapolitiken och den ekonomiska politiken sanktionerar frånvaron av en dynamisk och balanserad ekonomisk politik, grundad på målet att försöka hitta det optimala samspelet mellan valuta- och budgetinstrument (den optimala policy-blandningen).
En strukturerad samordning i Europa bedöms inte som en prioriterad angelägenhet, vilket är ett verkligt kliv tillbaka i utvecklingen. Det enda förfarandet som går mot en sådan samordning är ”den ekonomiska politikens stora riktlinjer” (GOPE), (förkortat BGEP på engelska, ö.a.). BGEP driver regeringarna till att definiera en nationell ekonomisk politik, och att därefter undersöka vilka eventuella implikationer den får för grannländerna. Det står dem fritt att ändra strategi om den visar sig medföra negativa konsekvenser för de övriga medlemsländerna. I praktiken är BGEP inget annat än enkla rekommendationer, högst otillräckliga för att leda till en reell samordning av den ekonomiska politiken.

De argument som har anförts för att lägga eurons ”förtjänster” i dagen är väl kända. Den gemensamma valutan bidrar till framväxten av ett enhetligt prissystem för de tolv euroländerna, vilket är en viktig fördel för enskilda medborgare och i synnerhet för företagen, som får lättare att fatta beslut genom de jämförelser de kan göra.
Euron minskar för övrigt transaktionskostnaderna, särskilt genom avskaffandet av avgifter vid växling mellan olika valutor. Till sist upphör spekulation med valutor och risken för att de olika valutorna hamnar i gungning i förhållande till varandra. Sammanfattningsvis innebär euron en mer väl fungerande varu-, tjänste- och kapitalmarknad och den gör det möjligt att lägga den sista byggstenen till den europeiska gemensamma marknaden.

Men ”kostnaderna” för valutaunionen är också betydande. De är i hög grad förenade med defekterna i det makroekonomiska regelverket. Problemet är inte så mycket den gemensamma valutan i sig som den liberal-monetaristiska filosofi som stödjer den – med en valutapolitik som blivit ineffektiv och inte längre fyller sitt syfte och vars öde avgörs i hemlighet av myndigheter som är underkastade trycket från marknaden.
Det är därför nödvändigt att med kraft införa en djupgående reform. En sådan skulle successivt upphäva obalanserna mellan valutainstitutionerna och de politiska institutionerna och på så sätt utrusta EU med de demokratiska attribut som ännu saknas. Är det inte detta demokratiunderskott som stimulerar likgiltigheten och rentav misstron i Europa mot euron?
Dominique Plihon
Översättning: Simon Matthis.

Dominique Plihon är professor vid universitetet Paris-Nord och ordförande i Attac:s forskningssråd. Han är författare till boken Nouveau Capitalisme, Flammarion, Paris, 2001.
Artikeln är tidigare publicerad i
Le Monde Diplomatique,
december 2001.

1. De sex länder som undertecknade Romfördraget var Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.

2. Av EU:s femton medlemsländer har hittills tre länder – Danmark, Storbritannien och Sverige – valt att stå utanför valutaunionen och berörs därför inte av övergången till euro.

3. Den på sextitalet utarbetade Mundell-Fleming-modellen, som inspirerats av ny-keynesianismen, är den analysmodell som används i alla ekonomiska standardverk för att undersöka och jämföra följderna av en valuta- och budgetpolitik, som förs under optimala förhållanden, där kapitalet flödar helt fritt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.