Den 16 mars körde en karavan med ett 30-tal traktorer genom centrala Växjö, i protest mot EU:s klimatpolitik.
”Vi känner oss överkörda”, förklarade Patrik Fernlund för SVT, framför ett fordon prytt med en blå unionsflagga. ”Man antar nya lagar och regler nere i Bryssel, i EU-kommissionen, och pratar inte ens med lantbrukare.”
Protesten var beskedligare än motsvarigheterna ute i Europa. I Frankrike har bönder blockerat infarten till Champs-Élysées i Paris med hö, slagits med polisen, belägrat matbutiker och tänt eld på traktordäck. I Prag har de tömt gödsel på gatorna, i Bryssel rammat polisbarrikaderna med traktorer, i Nederländerna eldat asbest längs motorvägarna, och i Tyskland försökt storma en färja där landets finansminister fanns ombord.
Sveriges och Europas bönder är arga. Och det är inte så enkelt som att de motsätter sig omställningen. Snarare upplever de att den har kommit i konflikt med deras rättigheter och Europas matförsörjning. De har också ett starkt stöd – enligt en enkät med 26 000 deltagare anser hälften av Europas befolkning att åtgärderna äventyrar Europas självständiga matproduktion.
Bönderna vänder sig bland annat mot lagen om naturrestaurering, som ska återställa en femtedel av unionens land och hav senast 2030. För att förbättra den biologiska mångfalden föreslås en rad åtgärder: att göra livet bättre för gräsmarksfjärilar och jordbruksfåglar, som är viktiga markörer för hur ekosystemet mår i övrigt, att återställa fria vattendrag och dikade torvmarker, samt plantera tre miljarder träd.
I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem.
Kraven är goda nyheter för planeten, varför de också välkomnas av Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen. Men de sätter också ytterligare press på Europas bönder, som redan har större ekologiska och arbetsrättsliga krav på sig än andra delar av världen.
Denna balansgång försvåras ytterligare av arbetet för att baxa iland handelsavtalet med den sydamerikanska inre marknaden Mercosur. Den 4 september reste en EU-delegation till Brasilien för att förhandla, och de läckta dokumenten innehåller krav på mänskliga rättigheter, skogsskydd och djurhållning.
Avtalet riskerar göra båda grupper arga – klimatrörelsen för att ökad import av billigt kött kan leda till ännu mer skövling av regnskog, och jordbrukarna för att det är omöjligt att tävla mot en kontinent med slappare regleringar. Frågan är dock hur sugna Brasilien är på hårdare regler om de inte samtidigt erbjuds öppna spjäll in på den europeiska marknaden. Jordbrukarnas oro är alltså begriplig, även om handelsavtalen samtidigt kan skapa nya exportmöjligheter.
Konflikterna kring handelsavtalen och EU:s regleringar visar inte bara att klimatrörelsen måste väga in jordbrukarnas oro för att vinna stöd för omställningen – i vissa fall har grupperna även ett gemensamt intresse. Därför behövs ett generöst omställningsstöd till bönder som vill hitta mer ekologiska odlingsformer, i kombination med ett skydd mot billigt importkött som inte följer europeiska hållbarbetskrav, inte minst för att Europa i en orolig tid behöver kunna producera sin egen mat.
Men sådana här hänsyn verkar främmande för klimatorganisationer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, som i ett gemensamt brev uppmanar unionen till en rask implementering, utan att skriva en rad om böndernas villkor. I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem. Båda grupper kommer att behövas om Europa ska lyckas ställa om.
