Det är svårt att få till intervjun med Olesia Briazgunova, internationell sekreterare på den oberoende fackfederationen KVPU. Krigets stress tär på henne, de får inga raster för kaffe eller vila, och hon får ofta huvudvärk av de ständiga bomblarmen.
– Kriget förändrade allt. Jag lämnade lägenheten i hast med två handväskor och fick inte ens med mig kläder. Ingen vet hur länge det kommer att vara heller, berättar hon för Flamman över en säker telefonlina.
Först ville hon bo kvar i Kiev, men hennes distrikt flygbombades ständigt och efter tre dagar utan en enda minuts sömn blev hon tvungen att fly. Många vänner är dock kvar. Samtidigt håller jobbet henne upptagen.
Precis som de andra facken har KVPU blivit till en sambandscentral för transporter och evakueringar, och de har öppnat sina lokaler för internflyktingar. Härom natten fick hon ett samtal från en ung aktivist i en ockuperad stad, som körde bil med sina barn medan kulorna ven och missiler kunde slå ned när som helst.
– Vi hjälpte henne med kontakter i Polen och Tyskland, men hennes make och bröder var kvar för att strida.
Många arbetare har kallats in, så de hjälper också till vid fronten på olika sätt, bland annat genom att skicka mat, mediciner, skyddsvästar, hjälmar och generatorer.
– De är ju egentligen fredliga arbetare som nu tvingas försvara sina familjer och grannar. Medan andra jobbar kvar i vården, järnvägarna eller gruvorna för att hålla samhället igång. Putin vill även stänga ned den ukrainska ekonomin, och har därför bombat sjukhus, köpcentrum och jordbruksanläggningar, samt ockuperat kärnkraftverk. Alla är potentiella måltavlor.
Arbetarnas centrala roll för att hålla samhället igång har också möjliggjorts av stöd från övriga Europa. Det visade sig bland annat den 19 mars, när belaruriska järnvägsarbetare enligt oppositionen saboterade spåren så att rysk militärutrustning inte kunde transporteras till fronten. Samma dag tackade den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj svenska Hamnarbetarförbundet för att de meddelat att de vägrar lasta ryska fartyg.
Hamnarbetarförbundets förbundsordförande Martin Berg säger att hans medlemmar mådde dåligt av att hantera det ryska godset, och att de dessutom ville stödja sina kollegor i Ukraina. Han beklagar dock att inte fler organisationer hakade på blockaden.
– Slå på TV:n. De lemlästar människor, man blir ju gråtfärdig. Det är synd att inte andra organisationer hänger på, säger han till Flamman.
Blockaden träder i kraft den 28 mars men den gäller bara Hamnarbetareförbundets medlemmar, så när det kom en rysk gastanker kunde oorganiserade kollegor ändå ta vid. Två veckor innan de varslade om blockaden skickade de ett brev till infrastrukturminister Tomas Eneroth om att införa sanktioner mot ryska fartyg men fick inget svar.
– I stället hänvisade han till [FN:s flyktingorgan] UNHCR i pressen. Men hur lång tid har vi på oss, vad är ett ukrainskt liv värt?
I Storbritannien har däremot regeringen redan förbjudit alla skepp med ”rysk koppling” från att lägga till, men enligt fackförbundet Unite gäller blockaden inte rysk last under andra länders flagg. Därför har de bett landets infrastrukturminister att genast stänga kryphålet, och har på eget bevåg avvisat ryska råoljeleveranser till raffinaderiet i Stanlow utanför Manchester och hamnen i Kent.
Det nederländska hamnfacket FNV Havens har även de lovat att inte befatta sig med rysk last.
– Det finns blod på denna olja, blod på detta kol och blod på denna gas, sade förbundets företrädare Niek Stam till journalistgruppen Source Material.
Men det finns också fackförbund som blockerar ukrainska leveranser. I Italien har det marxist-leninistiska fackförbundet USB blockerat vapenförsändelser till Ukraina via flygplatsen i Pisa, som ligger nära den amerikanska militärbasen Camp Darby. De fick stöd i senaten av Femstjärnerörelsens Bianca Laura Granato, som menade att leveranserna skulle dra in Italien i kriget. Hon har även gjort sig känd för uttalanden som: ”Till Putin vill jag bara säga: låt oss gå samman för att besegra globalisternas agenda.”
I Ukraina har kriget enligt Olesia Briazgunova gjort landets fackföreningarna mer sammansvetsade. Den största fackfederationen FPSU är kvar sedan Sovjetunionens dagar och KVPU grundades omedelbart efter upplösningen. Under invasionen 2014 fick FPSU kritik för att de inte tydligt tog ställning mot Ryssland, men denna gång har båda organisationerna upplåtit sina lokaler till internflyktingar och förmedlat donationer från europeiska systerorganisationer.
De har också tillsammans krävt att den ryska fackfederationen FNRP ska uteslutas från internationella samarbetsorgan, då de på dagen för invasionen gav sitt stöd till den ”fredsbevarande operationen” och ”avnazifieringen” av Ukraina, med tillägget att: ”Hitlers och Zelenskyjs kommer och går, men den internationella arbetarsolidariteten består.”
Den mindre ryska fackfederationen KTR, som organiserar två miljoner arbetare, krävde däremot ett ”slut på fiendeskapet och återupptagandet av fredlig dialog, då det är arbetarna i båda länder som betalar prisen för konflikten.
FNPR säger sig företräda 20 miljoner medlemmar, men är snarast en kontrollinstans för att främja det ”sociala partnerskapet” mellan regimen och landets arbetare, genom att avstyra konflikter och förhindra oberoende facklig organisering. Samtidigt är den en del av det globala fackorganet IndustriALL, och således en del i den internationella arbetarrörelsen. De har ännu inte fattat något beslut om uteslutning.
– De kallade oss nazister, men dessa så kallade nazister är vanliga arbetare. Det är en grym propaganda, och det är givetvis olämpligt att samarbeta med ett fack som stödjer krig, säger Olesia Briazgunova.
