Med jämna mellanrum gör högern utspel om att än mer öka på den gegga av anställningsformer som redan finns. Man vill erbjuda arbetsköparna ännu fler undantagsmöjligheter från det vi tänker oss som huvudregeln på arbetsmarknaden: någorlunda trygga jobb till någorlunda mänskliga villkor.
Moderaterna brukar vara flitigast, senast med sitt förslag om Förstajobbet-anställningar. Men på senare tid har de tre andra Allianspartierna tagit upp handsken – och pekat med den mot invandrarna.
Ingångsjobb, introduktionsanställningar, startjobb – alla går de ut på att nyanlända ska jobba för lägre löner, gärna utan kollektivavtal och försäkringar.
Debatten har inte låtit vänta på sig.
En vanlig svarslinje har varit att låga lägstalöner drar ned allas löner. Så är det absolut. Det finns även gott om exempel på fackförbund som slarvat med att hålla uppe lägstalönerna inom kollektivavtalet, och som sedermera märker att allas löner släpar efter. Men de förslag som högern lägger nu går utanför avtalen till förmån för att staten alltmer ska styra villkoren. Det är ingen liten detalj.

En annan kritik är att högern inte räknat ordentligt. Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, har exempelvis påpekat att nystartsjobben är ekonomiskt gynnsammare för företagen. Därför, menar han, är det en bättre metod för att få in nyanlända på arbetsmarknaden.
Det är märkliga slutsatser.  Dels för att staten via olika anställningsstöd redan lägger ut 20 miljarder per år på vad som i praktiken är osund konkurrens och dåliga villkor. Men också därför att Engblom, liksom de allra flesta, bygger sitt resonemang på antagandet att högern faktiskt vill sänka trösklarna in till arbetsmarknaden.
Förslagen bör inte läsas utifrån det syftet, utan i ljuset av vad högern och regeringen kom överens om i höstas. Fler praktikplatser, fler utbildningsvägar, utökat RUT-avdrag, ändring av reglerna kring YA-jobb så att det inte krävs kollektivavtal längre, tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel.
Men framförallt: hårdare krav för anhöriginvandring och högre krav för att göra tillfälliga uppehållstillstånd permanenta. I bägge fallen ställs krav på att flyktingen kan försörja sig själv.
Man bör också tänka på reglerna för arbetskraftsinvandring. Uppehållstillståndet är knutet till arbetstillståndet, vilket i sin tur är beroende av att ha ett jobb, vilket i sin tur skapar ett mycket starkt beroendeförhållande till arbetsköparen. Konsekvenserna vet vi.

Asylsökande och deras anhöriga får hoppas på tillräckligt höga löner. Den som nu inte kan få ihop det på en lågavlönad heltid, kanske kan få ihop det genom att jobba 70 timmar i veckan. Utan krav på försäkringar eller facklig närvaro.
Arbetskraftsinvandrare som hoppas på permanent uppehållstillstånd måste hålla ut i fyra år innan uppehållstillståndet kan bli permanent.
Det är två olika sätt att skapa en migrant som bara jobbar på. Som aldrig klagar, som aldrig tar kontakt med facket. Som ändå aldrig kan vara säker på att ens få stanna i Sverige. Och som knappast kan ta steget över till den ”riktiga” arbetsmarknaden – vad som nu finns kvar av den när högern gjort sitt – eftersom hen aldrig haft tid att lära sig språket, validera sin yrkeskunskap eller förstå systemet.
Snarare än att sänka trösklar, handlar förslagen om att höja dem. Det är som ett väntrum där hälften av dörrarna leder tillbaka ut, och nästan alla andra till ett likadant väntrum.
Ni får ursäkta, men plötsligt blev till och med Sverigedemokraterna att föredra. Det är hederligare att säga ”kom inte hit, ni är inte välkomna”, än att försätta folk i en parallell tillvaro där de först slits ut och sedan ändå får sitt hopp släckt.