Något som verkar ha hänt i periferin, och som endast nämndes i förbifarten i söndagens Agenda-debatt, är att Världsnaturfonden WWF tillsammans med Uppsala universitet har presenterat en koldioxidbudget. Budgeten visar hur mycket de svenska utsläppen måste minska om vi ska ha 50 procents chans att nå målen i Parisavtalet. Resultat var överrumplande: Sveriges koldioxidutsläpp måste minska med 21 procent redan i år. Annars behöver utsläppen minska med 38 procent 2023. Under pandemiåret minskade utsläppen med 9 procent och tidigare år har de minskat med endast 2 procent, enligt Naturvårdsverket. Sedan 1990, det vill säga på 32 år, har utsläppen minskat med totalt 35 procent. Fortsätter Sverige släppa ut lika mycket som i dag, så har vi missat vår chans att uppfylla Parisavtalet inom 1,5 år.
Utöver det har Afghanistan infört slöjtvång, aborträtten i USA äventyras och asfalten i New Delhi har börjat smälta till följd av extremvärme. Forskare har sagt att gränserna för mänsklig överlevnad i regionen nu testas. Kriget i Ukraina pågår också fortfarande. Ett krig som fortsätter att finansieras av Europas import av fossila bränslen från Ryssland.
Men tydligen är dessa ödesfrågor inte lika viktiga som Elle-galan eller att bensinskatten minskar. Åtminstone inte om man följer det politiska samtalet på sociala medier. Enligt Anton Jäger, som forskar vid universitet i Leuven i Belgien, så är detta fokus tidstypiskt.
I en artikel som publicerades i vänstertidskriften Tribune tidigare i år förklarar han hur samtiden gått från ett tidevarv präglat av politisk och facklig organisering, till att vi nu blivit mer autonoma och individualistiska. Det gäller både i våra privatliv och i det offentliga samtalet. I och med att vi byter saker som jobb och bostad oftare, så tappar vi inte bara lojalitet mot arbetsgivare, utan också mot rörelserna vi är engagerade i. Som exempel nämner Jäger rörelserna Black lives matter och Q-anon (vars anhängare deltog i stormningen av den amerikanska kongressen). Han menar att trots att rörelsernas syften är vitt skilda, liknar deras struktur varandra. De saknar en tydlig ledare och har ingen stark organiserad kärna. De kräver inte heller medlemskap eller avgifter vilket innebär att alla som stödjer syftet kan delta. Det ger rörelserna möjlighet att växa fort, men de kan också falla ihop lika snabbt. De personer som blir frontfigurer väljs inte på grund av sakkunskap, utan hur medialt gångbara de är i rutan och online.
Jägers analys utgår från ett amerikanskt perspektiv, men det går att se hur det spillt över på det svenska politiska landskapet. Det förklarar delvis också hur personer som Ebba Busch kan skörda framgångar – och stanna kvar som partiledare. Busch vet nämligen hur hon ska förenkla och vrida frågor så att det skapar rubriker och uppmärksamhet. Komplexa frågor blir i en sådan medialiserad värld en fråga om ja eller nej. Hack i häl på journalisterna springer vänstern, redo att försvara sig mot ännu ett politiskt utspel. Men också redo att själva tvingas svara ja eller nej på frågor som kanske kräver ett längre svar än just 140 tecken.
När vänstern konstant ger luft till de välkalkylerade utspel som inte bara Busch, utan olika profiler inom högern gör, förflyttas fokus från de stora politiska frågorna. Till exempel hur vi ska minska utsläppen med 21 procent redan i år.
Vänsterns stora utmaning är att skifta samtalet tillbaka till kollektivet. Det kommer att kräva energi, tålamod och beslutsamhet. Tyvärr kommer det inte att ge snabba likes i sociala medier, men det måste ändå göras innan vägen till Rosenbad smält bort.
