I de kommande budgetförhandlingarna har Vänsterpartiet kommit med ett förslag som har väckt starka känslor hos de borgerliga ledarskribenterna: anhörigdagar. Tanken är att de som behöver ta ledigt för att ta hand om gamla och sjuka föräldrar och anhöriga ska kunna få en viss ersättning från staten – ett förslag som, enligt Vänsterpartiets Ulla Andersson kommer att kosta runt 2,5 miljarder. Antalet dagar kommer att vara begränsat till runt fyra stycken.
Men med tanke på reaktionerna låter det som om Vänsterpartiet har föreslagit att folk med gamla och sjuka föräldrar ska få åka limousine till vårdcentralerna samtidigt som de skrattande ska slänga skattepengar i ansiktet på förbipasserande. ”Anhörigdagar kommer att leda till massivt fuskande”, siar Expressen Ledare (18/8, 2016), med sin sedvanliga tilltro till mänskligheten.
Visst är det ett problem att främst kvinnor tvingas ta ledigt från jobbet för att ta hand om sjuka föräldrar, beskriver Expressens ledarsida – men det fixar man genom att rå om ”välfärdens kärna” istället. Att tanken från Vänsterpartiets håll förmodligen är att göra både och – adressera ett reellt problem, som är ett resultat av bland annat attacker på välfärden och äldreomsorgen, och återuppbygga välfärden – tas givetvis inte upp.
Från Norrtelje Tidning (19/8, 2016) får vi veta att statliga bidrag kostar pengar: ”De måste betalas. Detta görs genom högre skatter eller genom besparingar”. Jo, minsann. Detta gäller även för RUT-och-ROT-avdragen (bidragen) som Norrtelje Tidnings ledarsida har ställt sig mycket positiva till. Totalt kostar de oss faktiskt 16,6 miljarder kronor – för att inte tala om fuskandet det bidrar till. Är det verkligen rimligt att vi lägger så mycket pengar på en skattesubvention för de rika?
Men med tanke på reaktionerna låter det som om Vänsterpartiet har föreslagit att folk med gamla och sjuka föräldrar ska få åka limousine till vårdcentralerna samtidigt som de skrattande ska slänga skattepengar i ansiktet på förbipasserande.
Men det kanske märkligaste argumentet kommer från Blekinge Läns Tidning, som under den hotfulla rubriken ”V vill helst förstatliga relationer” (18/8, 2016) verkar mena att det på något sätt är lite fult att ta emot bidrag för att ta hand om sina gamla och sjuka anhöriga. Det är accepterat att lägga pengar på en ny tv, ”medan det på något vis betraktas som skumt om man ur egen ficka skulle vilja betala för att ens nära och kära ska ha det bra”. Är det så? Eller handlar det egentligen om att många – runt 140 000 människor mellan 45-66 år – faktiskt måste gå ner i arbetstid för att kunna finnas där för sina föräldrar? Och att de kanske inte har råd eller möjlighet att göra mer? Dessutom varnar Blekinge Tidning för att förslaget kan ”kännas trist” för de som inte har ”sina gamla på nära håll”. Borde problemet alltså ignoreras som ett sätt att visa hänsyn? Det förblir höljt i dunkel.
Det finns dock riktig kritik att komma med: till exempel att förslaget är en anpassning till ett system vi egentligen bör förändra. En vänster som säger sig vilja förändra samhället i grunden måste, precis som V nu försöker, ha två välfärdstankar i huvudet samtidigt. Precis som Somar Al Naher påpekar på Aftonbladets S-märkta ledarsida (19/8, 2016) är det ett förslag som i stunden kan göra ”skillnad i vardagen för många kvinnor och män som pressas av ansvaret för åldrande föräldrar”. Det kan underlätta för de som får bära där systemet brister (och när det gäller omsorg är det i majoriteten kvinnor).
Det är också sant, som vissa vänsterdebattörer har påpekat, att pengarna som kan läggas på anhörigdagar, också behövs för att bygga upp en bättre sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst. Men ett vänsterparti som gör anspråk på att förändra samhället i grunden ser att det är möjligt att göra båda. Göra konkret skillnad i människors vardag *och* förändra systemet. Därför är det glädjande att Vänsterpartiet inför höstbudgeten också har ställt krav om återinförd förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Med ett annat skatteunderlag är det möjligt att satsa på en utbyggd sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst. Detta måste alltid kommuniceras i samma andetag som de små välfärdsreformerna. Utan helhetssatsningar riskerar Vänsterpartiet att signalera en acceptans av en situation som i längden är ohållbar.
