Förra året efterlyste den här ledarredaktionen en vänster som vågar vara vänster. Vi ville se politiska konflikter som inte handlar om kulturkrig – utan om striden mellan arbete och kapital. Därför finns anledning att glädjas över en del saker 2016. Att den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsammans med vänstern tagit strid mot högern på för löntagarna avgörande punkter, är en av de dem. Låglönejobben som Annie Lööf pratar drömskt om finns inte, ännu. Regeringen har meddelat att man kommer ta strid för att riva upp lex Laval och civilministern Ardalan Shekarabi har högljutt bråkat med framförallt SD om schyssta villkor vid upphandlingar. Allt detta trots att regeringens linje inte har majoritet i riksdagen. Det är bra.
Och onekligen verkar det också som att man kommer ta någon form av strid om vinsterna i välfärden. Förslaget, som när Ilmar Reepalu presenterade det var betydligt mer radikalt än vad många trott, möttes självklart av hårt motstånd från vårdkapitalets intresseorganisationer. Men opinionen står bergfast i frågan. Om lagförslagen som kommer under våren 2017 inte vinner gehör i riksdagen så kommer vinsterna återigen bli en het valfråga. Något som skulle öppna för en betydligt mer ideologisk valrörelse 2018, om partierna på vinstförbud-sidan tillåter det.
Men det finns också möjligheter som vänstern inte tog 2016, som vi får greppa ytterligare efter 2017. Panama-pappren. Det som hade kunnat bli en språngbräda för att prata makt och ägande – tonades effektivt ner. Likadant med EU-frågan. Brexit, vars utgång grundar sig på en betydligt längre historia av EU-kritik än vad det lät som i de svenska tidningarna, hade kunnat påminna den svenska vänstern om att det är farligt att överlåta EU-motståndet till extremhögern. Men så blev det inte. Här finns det en stor hemläxa att göra för såväl Vänsterpartiet som den utomparlamentariska vänstern. Ja, vi vet att frågan inte är så sexig – men den är avgörande.
Obehaglig utveckling
2016 har varit ett läskigare år än 2015. De högerextrema rörelser som vi länge varnat för har under året gjort betydande parlamentariska framsteg och legitimerats på ett avgörande sätt. Vi har sett konservativa krafter vinna mark i exempelvis Polen där aborträtten stod under ytterligare hot under hösten. Vi har sett hur nära Österrike varit att få en statschef från ett tidigare nazistiskt parti. Och så har vi sett hur en presidentkandidat med sexism, rasism och lögner vann valet i USA. Vi har sett terror riktas mot Belgien och Frankrike, och när vi trodde att året inte kunde bli mörkare sker ett terrorattentat i Berlin samma dag som Rysslands ambassadör blir skjuten i Turkiet.
Hemma i Sverige har uttrycken ”politisk depression” och ”ångest inför samtiden” aldrig slitits så mycket som nu, och det verkar framförallt vara vänstern som är uppgiven. Det är samma vänster som hösten 2015 hörde Löfven säga att ”mitt Europa bygger inte murar” under en stöddemonstration för flyktingar. Över 15 000 personer hörde hans löfte, och mindes samma citat när hans regering senare införde gräns- och ID-kontroller och på så sätt ströp de lagliga vägarna in i landet. Det blev nästan omöjligt att ta sig in i Sverige, men ändå skulle det signaleras att Sverige inte är ett land att söka sig till. Så regeringen begränsade återföreningar med familjemedlemmar och införde tillfälliga uppehållstillstånd. Den stora rörelse som engagerade och organiserade sig för en humanare politik gick snabbt från hopp till hopplöshet.
Medierna började rapportera om människor i nöd med ord som ”flyktingströmmar” och vår socialdemokratiske migrationsminister sa i tv att Sverige inte ensamt kan ta hand om ”Mellanösterns alla unga män”. Bilden av att det är vi eller dem som ska få del av välfärden satte sig. Vilka ”vi” är började samtidigt formuleras av nästan samtliga partier, och ”svenska värderingar” skulle definieras av såväl sverigedemokrater och kristdemokrater som socialdemokrater. Debatten om handskakningar (”I Sverige hälsar vi på varandra”) och burkinis tog över medieutrymmet samtidigt som EU gjorde sig beroende av Turkiet som dödens gränsvakt och Löfven gjorde upp om ett återvändandeavtal med Afghanistan. Att ”hjälpa människor på plats” gick från att vara en utskrattad låtsasåtgärd från sverigedemokrater till retorik hos den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen.
En regering som tidigare bröstat upp sig och sagt att fattigdom aldrig kan förbjudas, lägger förslag om tiggeriförbud på våra offentliga platser. En regering som gick in för att utjämna klasskillnader, svarar med fler poliser i förorter som fått erfara dödsskjutning efter dödsskjutning på deras söner, grannar och kompisar.
”Populisternas” år
2016 var, precis som många år tidigare, högerpopulisternas år. Eller som många föredrog att säga: populisternas år, utan prefix. För självklart ville liberalerna även inkludera vänstern i populismen genom att göra Labourledaren Jeremy Corbyn och den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders till en del av problemet. Precis som liberaler aldrig kunnat prata om högerextremism utan att nämna vänsterextremism i samma andetag.
Det är sant att Bernie Sanders också pratade om ”eliterna” och ”folket”. Men han föreslog jämlikhet, medan Donald Trump föreslog hat och rasism. I den liberala världsbilden är det ofta lika illa. Kvar i mitten i detta föreställda hav av populism står väl i stort sett bara Liberalernas riksdagsgrupp. Pratet om populism blev på det sättet en ny ursäkt att inte skilja på saker som är väldigt olika. Det blev också ett prat som osade av självbelåtenhet. Som att folk inte haft anledning att vara missnöjda om det inte vore för demagoger med lättköpta poänger, att allt egentligen är ganska bra.
Om högerpopulismen lyckas svepa bort den liberala demokratin är det precis så det kommer gå till: genom att inga etablerade partier får syn på den materiella kärnan i missnöjet. Alla ser bara just – populism, utan att riktigt bry sig om ifall det är en etikett på en politisk rörelse eller bara ett skällsord. Man bortser från att Brexit föregicks av årtionden av brittiskt EU-motstånd – plötsligt hade ingen hört talas om några brittiska konflikter med Frankrike! Man bortser från att Donald Trump också pratade om att försvara amerikanska jobb, och att det för många hade en reell innebörd. Man bortser från att det fortsatte komma rapporter om ökade klyftor även under 2016. Högerpopulismen analyseras som en egen art, fastän det snarare är en urartning, en urartning på högerkanten. USA:s nästa president är ett bra exempel: utan Republikanernas långvariga högersväng, utan Tea Party-rörelsen, hade Donald Trump inte varit en möjlig figur. Han var bara den logiska konsekvensen av den amerikanska högerns urartning.
I spåret av populisternas framfart 2016 pratade vi också om trollfabriker, ”post truth” och filterbubblor. Allt var förstås bara lite värre än tidigare, snarare än något helt nytt – alla som sett en svensk partiledardebatt i SVT de senaste åren har fått sin beskärda del av ”post truth” och hemmasnickrade fakta. Moderata partiarbetare och riksdagsledamöter gjorde sitt bästa för att lösa upp gränsen mellan troll och politiker. Många tyckte sig se ett förvärrat tonläge. Det berodde väl i så fall på att väldigt mycket står på spel. Det här är formativa år, och det är inget obetydligt som ska bestämmas: den etablerade högerns förhållande till rasisterna. 2016 sades det förskräckande många gånger från högern: skiljer vi oss verkligen så mycket från Sverigedemokraterna? Den uppluckringen av vår tids viktigaste politiska gräns lär bara öka 2017.
2016 var bara början
Den här politiska utvecklingen tar inte slut med kalenderåret 2016. Det är bara början, men det behöver inte vara en mörk början. Just nu rustar fackförbunden återigen för avtalsrörelse. Förhoppningsvis gav 2016 lite råg i ryggen på dem som vågade ta fackliga strider och vi hoppas och tror att de kommer bli fler under 2017. Trots den backlash som ägde rum mot flyktingpolitiken så har det ideella arbetet ökat och krafterna som kämpar mot den här utvecklingen har bara blivit starkare. Sveriges kristna råd startade i december namninsamlingen Juluppropet – för en human flyktingpolitik, som kommer att pågå fram till 31 januari, 2017. ABF:s enorma arbete som görs runt om i landet för att ta emot och välkomna alla nyanlända har nyligen dokumenterats i en webbserie med namnet ”Välkommen hit!”. Vi har en allt mer organiserad rörelse i förorterna som vill göra något åt både våldet och dödsskjutningarna, som fattigdom och arbetslöshet. Och vi har trots allt en något argare vänster som vill se ett slut på de växande klyftorna i samhället.
Så låt oss minnas det när vi går in i 2017, att det är i ilskan och motståndet som förändringen börjar, inte i den politiska depressionen.
