Den 20 december 1967 var vi rätt många som fick stryk av batongerna när vi bröt igenom poliskedjan utanför Folkets hus i Stockholm. Sara Lidman var inte med den kvällen.
Efteråt när vi träffades sa jag, att nästa gång ska du gå i täten och få så mycket prygel att du kolar av. Sen ska vi sörja för det största begravningståget i Sveriges historia!
– Duuu? din bandit, sa Sara på sitt karaktäristiska vis. Det syntes att hon var rätt tilltalad av tanken.
Första gången jag träffade henne var i mitten av 1960-talet. Erik Nyblom, förläggare på Rabén & Sjögren, hade fått för sig att hon och jag skulle åka till Nordvietnam och skriva en bok tillsammans om vietnamesernas befrielsekamp. Projektet strandade; brist på pengar som vanligt.
Hon bodde då högt upp i ett hus i Gröndal i Stockholm. Jag satte upp bokhyllor åt henne på en vägg. Nu ska jag börja ett nytt liv, ropade hon. På ett stort bord mitt i rummet låg en halv kubikmeter böcker i en väldig hög som skulle sorteras på hyllorna.
Jag rotade i röran av böcker och där låg en hon lånat av mig och sedan inte kunnat hitta: Mekong upstream, av australiern Wilfred Burchett, omöjlig att få tag i här. Jag hade köpt den i Hanoi 1962 (utgiven där 1957 på Red River Publishing House).
DN kallade till fotografering när Vietnamrörelsen började bli en faktor i Sverige. Vi ställde upp oss som ett fotbollslag men klyftan var redan djup mellan Moskvakramare och maoister med neutrala mitt emellan.
Vi väntade ett bra tag på Sara. Som inte kom. Hon visade därmed sin klass. Lagbilden kom i tidningen med alla namn och några förströdda rader. Ett par dagar senare hade DN en stor bild av Sara och en omfattande intervju med henne. Så ska en slipsten dras!

Det ideologiska gapet mellan Peking och Hanoi var ett dilemma för de svenska maoisterna. Ho Chi Minh och hans män föredrog Moskva före Peking. Helt enkelt, tror jag, för att Sovjetunionen låg långt borta och därtill hade viljan och kapaciteten att förse vietnameserna med effektiva vapen.
Sara blev våldsamt upprörd och såg det som ett svek mot vietnameserna när Mao bjöd Nixon att komma till Peking. Hon ville inte inse vilket politiskt genidrag det var. Alla asiatiska potentater höjde på ögonbrynen, ingen missade symboliken i att det var USA:s president som fick resa till ordföranden Mao och inte tvärtom. USA erkände äntligen den kinesiska revolutionen som ändrat maktbalansen i världen för gott.
Det fanns ett lidelsefullt rättsmedvetande hos Sara. I alla sammanhang var hon på motståndets sida: i Norrland, i Sydafrika, i Vietnam, i världen. Cyniska insikter var henne fullständigt främmande. En glödande ilska, ett raseri mot all orätt var nog hennes främsta drivkraft.

Sara Lidman var odiskutabelt en av Sveriges verkligt stora författare under 1900-talet. Det fanns hos henne en genuin förbindelse mellan politiskt och litterärt. Hennes fem romaner om den västerbottniska jernbanans epok och maskinålderns födslovåndor har mig veterligt ingen motsvarighet av den kalibern.
Böckerna bygger på hennes egen familjehistoria. Olförarn Didrik, som i jernbaneseriens sista bok Järnkronan kom i fängelse för sina goda gärningars skull, var hennes farfar.
Hennes svenska var enastående, både i tal och skrift. Det hände att hon någon gång slog över.
– Ja jag vet att jag är patetisk, sa hon.
Sara var nog inte odelat lycklig när Ivar Lo ställde ut deras kärlekssaga och kallade henne Pingvin i romanen Lyckan. Hon hämnades. I romanen Med fem diamanter är han krokodil i Kenya med smak för unga flickors runda rumpor och bröst.
En gång när jag hälsade på i hennes ärvda hus i Missenträsk avrådde hon bestämt från hemfärd med Inlandsbanan, i hennes tycke ett missfoster till jernbana. Medan vi diskuterade litteratur och politik limmade jag fast ben och ryggstöd på hennes skrangliga pinnstolar i köket.
Plötsligt körde en stor turistbuss upp på gårdsplanen. Vad är det där för några, undrade hon och gick ut. Hon återvände och sa att reseledaren övertalat passagerarna att de skulle åka fram till gården och be henne berätta något.
– Det gjorde du?
– Tänk va! Där i bussdörrn kom jag på en bra historia!
Hennes begåvning var sådan att hon alltid kunde berätta en bra historia.