”Vad har du gjort för att stoppa den som tuttar på källarmoskéer”? Anna Herdy (AH, Flamman nr 1/2015) ställer frågan till samordnaren Mona Sahlin efter attackerna. AH förklarar det med en islamofobi, mycket som en förklaring till allt rasistvåld mot muslimer. Vad väntade AH sig av samordaren? Vad är Sahlins uppdrag? Efter att ha hört henne i samtal med jihad-avhoppare och imamer anar jag det:
Sahlin lobbar för en lagstiftning mot jihad-resor och reser ut och förankrar idén i de muslimdominerade stadsdelarna. Imamer är ofta för. En lagstiftning skulle skilja på islam och missriktad islam.
Vänsterpartister i nära kontakt med familjer med en son eller dotter på jihad-resa varnar för en sådan lagstiftning. Få skulle medge att någon rest. Få skulle återvända. I stället gäller det att stryka under det personliga ansvaret, framför allt för kriminella krigsgärningar under jihad.
AH:s, kulturministerns och många andras användning av begreppet islamofobi är svårgripbart. Mycket motstridigt innehåll kan läggas i begreppet. Som standardförklaring till attacker mot moskéer räcker det inte. I europeiska länder där muslimerna är fler, både mer integrerade och mer diskriminerade än här, använder vänstern sällan det, mer ett akademiskt begrepp än ett militant.
Varför så många i svensk vänster fastnat för begreppet islamofobi speglar troligen att de flesta har så liten konkret kontakt med muslimer och med de stadsdelar där muslimer dominerar att användningen är tänkt som en speciell sympatiyttring med muslimer där!
Attackerna mot moskéerna kommer troligen från Svenskarnas parti, fascismens förtrupper, alltså inte från nyanslutna till en svällande ”islamofobi”, ett strikt religionshat. Ledande i SD gömmer sin fascism bakom en påstått argumenterande och till nöds tillåten islamofobi. Så görs fascismen gångbar. Har de framgång visar de en dag öppet sin fascism och rekryterar sedan så.
Därför ska vänstern vara noga med begreppen. Rasism och fascistiskt våld ska aldrig kallas fobi.