Få länder har minstrar vars uppgift enkom är att sälja ut sitt lands tillgångar. Sverige är dock ett av dem, och mannen med det unika jobbet, Mats Odell höll presskonferens på måndagen med anledning av försäljningen av det statliga företaget Vin och Sprit, (V&S). Försäljningen av Vin och Sprit var fel från början till slut, och Mats Odells argument har utmanat löjet. Avslutningen är i så motto konsekvent.
Prissumman på 55 miljarder ”är ett mycket bra pris för den svenska statskassan”, ansåg Odell –inkomsten för försäljningen klart överstiger de 800 miljoner som V&S årligen ger statskassan i aktieutdelning och nu kan pengarna användas till att betala av på statsskulden.
Vem som helst förstår att summorna inte är jämförbara: man blir sällan rikare av att sälja det man har. Om så vore fallet skulle de flesta människor och företag sälja allt de äger hela tiden och ständigt bli rikare, men invändningen tycks inte ha slagit den borgerliga regeringen.
Man skulle också kunna peka på ett allvarligare problem med Odells argumentation: han sitter i en regering som sänker skatterna och alltså aktivt försämrar statens inkomster. Av någon anledning anser den det är god ekonomisk politik att dela ut godis samtidigt som en allt större del av familjesilvret försvinner.
Bara borttagandet av förmögenhetsskatten innebär att staten minskar sina inkomster med mer än försäljningen av V&S ger per år – 5 miljarder årligen enligt regeringen själv i det första fallet, mot 2,2 miljarder i det andra. Om syftet var att betala av statsskulden skulle vi alltså tjänat dubbelt så mycket på att ha kvar förmögenhetsskatten.
Men V&S är trots allt inte ett företag som primärt har haft vinsten i fokus. När företaget bildades 1917 var det tvärtom för att få bort det privata vinstintresset från alkoholtillverkningen. Alltså av samma skäl som staten hade monopol på brännvinstillverkning från 1905 och att det första lokala Systembolaget som bildades i Falun 1850 skulle ägas ”till allmänhetens nytta”. Skälet är förstås att en sådan ägare agerar mindre rovgirigt för att sälja sina produkter än ett privat företag.
Den tanken, som kallas desintressering var styrande i svensk alkoholpolitik i mer än 75 år. De som skulle bryta den var den borgerliga regeringen 1991-1994, som började planera för en nyordning inom ramen för EU-medlemskap. Först med denna marknadsanpassning som innebar förlorade marknadsandelar i Sverige blev det absolut nödvändigt för V&S att med aggressiv marknadsföring expandera utomlands.
Det var den borgerliga regeringen som Mats Odell själv satt i som skapat det dilemma han nu ser – ”att vara ägare till en stor alkoholproducent ute i världen samtidigt som vi driver en nykterhetspolitik”. Och Odells ”lösning” på detta dilemma innebär att vi överlämnar hela V&S stora produktkatalog, däribland ett av världens största varumärken, Absolut Vodka till en ännu större alkoholproducent, Pernod Ricard. Huruvida det främjar nykterhet i världen kan var och en fundera på. Tack och lov har dock Odell sluppit frågor av det slaget från journalistkåren.
Det är värt att fundera på varför det är så. Att det saknas tryck i frågan beror ju inte på tidningarna. Hilary Wainwright påpekar i Reclaim the State (2003) att det har varit lätt att privatisera gemensam egendom därför att medborgarna bara har vaga föreställningar om hur den gemensamma egendomen tjänar dem. Statliga företag tycks lika avlägsna och ogenomskinliga som privata för den genomsnittlige medborgaren. Medan kritiken från höger mot verkliga och påstådda problem med statens ägande varit ymnig verkar det av någon outgrundlig anledning närmast förbjudet att tala om statliga företags fördelar innan de skall säljas. Det är en ödets ironi att den nuvarande regeringens privatiseringsiver på allvar uppväckt medborgarnas känsla för statliga företag. Socialdemokraterna har det inte.
Det borgerliga argumentet brukar vara att staten inte skall äga företag. Ur folklig vinkel blir det alltmer tydligt att borgerligheten inte borde syssla med regeringspolitik.