När de japanska ockupanterna besegrats och Ho Chi Minh i september 1945 utropat den Demokratiska Republiken Vietnam kunde kriget ha varit slut. Men den försvagade franska kolonialmakten, som segrat i det stora kriget, bet sig kvar i landet. Våren 1954 var dock även Frankrike besegrat; nederlaget vid Dien Bien Phu i maj var grundligt.
I Genève slöts stilleståndsavtalet den 20 juli och slutdeklarationen godkändes dagen efter. Där förband sig stormakterna Frankrike, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina att respektera Vietnams ”suveränitet, enhet och territoriella integritet och att avstå från all inblandning i dess inre angelägenheter”. Och allmänna val skulle hållas inom två år. Förenta Staterna var inte överens men dess representant försäkrade att landet ”kommer att avstå från hot eller användande av våld för att rubba Genèveavtalet”. Men så blev det inte.
Förenta Staterna hade redan ekonomiskt tagit över kriget efter Frankrike och Vietnam var värdefullt. De sade sig bygga upp en demokratisk regering i södra Vietnam, men åstadkom bara en alltmer korrupt och brutal marionettregim. Något val var inte att tänka på. President Eisenhower och hans rådgivare ansåg det klart att Ho Chi Minh skulle ha fått uppåt 80 procent av rösterna. Fem år efter Genèveavtalet tvingades vietnameserna åter ta upp den väpnade kampen. 1960 bildades FNL, den nationella befrielsefronten i södra Vietnam.
Situationen blev alltmer ohållbar för militärjuntan i Saigon. Den stöddes av Förenta Staterna under J.F. Kennedys presidentperiod; först med några tusen ”rådgivare” och från 1961 genom trupper. Efterträdaren L.B. Johnson skaffade sig genom provokationen i Tonkinbukten i augusti 1964 en politisk förevändning att angripa Demokratiska Republiken Vietnam i större skala. Massiva bombningar inleddes i februari 1965. Under det året växte Förenta Staternas trupper i Vietnam från 23.000 till över 200.000 man.
En beskrivning av läget i huvudstaden vid den tiden fanns i Vietnambulletinen nr 4 1965:
”Inte ens i Saigon går amerikanerna säkra. En serie av angrepp i form av bombattentat har ökat amerikanernas osäkerhet och irritation. Den 24/12 -64 sprängdes ett officershotell i luften, den 29/12 -64 bombades de amerikanska ”rådgivarnas” högkvarter. Den 30/3 -65 förstördes ambassaden, 25/6 -65 en båtrestaurang för USA-trupperna och nu senast bombades armèhotellet Metropol i Saigon. Mer än 200 amerikanska jetpiloter skadades eller dödades vid detta tillfälle. Attacken utfördes av en kommandogrupp ur Befrielsearmèns Saigon-Gia Dihn avdelning. Fiendens vaktposter utanför hotellet sköts snabbt ner. Klockan 04.30 skakades staden av en tung detonation. Tre våningar på Metropol revs sönder i ett väldigt moln av eld och rök. Efter att ha utfört sitt uppdrag återvände kommandogruppen oskadd till sin bas. Befrielsestyrkornas framgångsrika slag mot ett välbevakat amerikanskt pilothotell i Saigon bara några dagar efter McNamaras besök visar USAs osäkerhet.
FNL uppmanar genom radio och flygblad befolkningen att hålla sig borta från de ställen som besöks av amerikanare. På slagfältet anmodas Saigonregeringens trupper genom högtalare att hålla sig på avstånd från amerikanerna för att inte skadas.”
Det skulle krävas ytterligare tio års krig i Vietnam, Laos och Kambodja med två miljoner döda och sönderbombade länder innan Förenta Staternas ockupationsmakt var besegrad och intentionerna i Genèveavtalet kunde genomföras. Men då var det i sak redan ersatt av Parisavtalet från januari 1973.
Det politiska kravet på Förenta Staterna att följa Genèveavtalet var fundamentalt för befrielserörelsen i Vietnam såväl som för solidaritetsrörelsen i Sverige. Det avslöjade angriparens verkliga avsikter. Saigonjuntans konstitution var på papperet ytterligt demokratisk, men visade sig vara betydelselös eftersom den inte följdes.
Ty Förenta Staterna agerade efter en helt annan dagordning än den officiella retoriken. Geopolitiska och ekonomiska intressen var avgörande. Indokina var en viktig hörnsten i inringningen av Folkrepubliken Kina och mycket rikt på strategiska mineraler. I det perspektivet var politiken rationell; när folken trilskades trappade Förenta Staterna upp de militära insatserna tills motståndet blev det övermäktigt. Och den politiken följdes oavsett om presidenten hette Kennedy, Johnson eller Nixon.
För Förenta Staternas ledning var däremot Genèveavtalet inte värt ett vitten. Det var de folk som tvingades sätta sina liv på spel i frihetskampen, som genomdrev det.
