Vi lever i ett klassamhälle. Fattigdom, segregation och ojämlik hälsa är uttryck för djupt rotade klassklyftor i Sverige. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där människors arbetskraft utnyttjas. Kvinnor bär upp välfärden och får samtidigt sämst betalt och dåliga arbetsvillkor. En rasifierad underklass växer fram. För kapitalismen är ett rasistiskt och sexistiskt samhälle en fest. För att förändra detta måste klassfrågan vara central i Feministiskt initiativs politik.

Idag inleds Feministiskt initiativs partikongress i Västerås. Vi ska ta beslut om frågor som rör en rad olika politiska områden. En mer progressiv skattepolitik, förslag för att bryta segregationen och en välbehövlig pensionsreform. Samtidigt blir jag förvånad. Styrelsen yrkar på avslag för en motion att avskaffa det fria skolvalet, offentligt stöd till ensamstående mammor och förbättringar för facket. Det är förslag som syftar till ökat offentligt ansvar för jämlikhet och en offensiv ekonomisk omfördelning för att komma åt ojämlikhet och segregation.

Gång på gång får Feministiskt initiativ höra att vi inte har någon klassanalys och ägnar oss åt liberalfeminism. En kritik som gör mig obekväm. Jag, liberalfeminist? Nej! Och flera inom Fi känner samma sak. Många feminister som jag pratar med, särskilt unga, säger att ojämlikheten i samhället är den viktigaste frågan för dem i valet. Och man säger att Fi är det parti man vill rösta på för vi har de skarpaste förslagen och viljan att förändra, men vi måste tydligare när vi pratar klass och om den omfördelningspolitik som vi ser att Sverige behöver. Man ser klassamhället och man ser också kopplingen mellan exempelvis klass och kön och föreställningar om ras. 

Om vi i grunden vill förändra orättvisor och diskriminering och skapa ett jämlikt samhälle måste klass vara en central del av vår ideologi.

Om vi i grunden vill förändra orättvisor och diskriminering och skapa ett jämlikt samhälle måste klass vara en central del av vår ideologi. Vi har bra politik, men vi måste gå längre och vi måste framförallt skärpa vår klassanalys. När klassklyftorna är så stora att 37 procent av barnen födda utomlands är fattiga (jämfört med 5 procent för inrikesfödda), när ensamstående mammor med två barn tvingas till dubbla jobb för att ha råd med hyra och mat är det just detta vi ska prata om som feministiskt parti. När fackföreningsrörelsen är det viktigaste vi har på en arbetsmarknad där arbetare exploateras är det där vi måste stärka upp. Men vi menar också att en klassanalys inte klarar sig utan ett intersektionellt perspektiv. En intersektionell analys är ett medel för att förstå och synliggöra de ojämlikheter vi ser i dag i Sverige och i världen. Vi behöver arbeta för bättre arbetsvillkor för alla men vi kan samtidigt se att det är kvinnodominerade arbetaryrken som värderas lägst på arbetsmarknaden, vi kan samtidigt se att män utsätter kvinnor för våld och vi kan samtidigt se hur föreställningar om ras påverkar personers möjligheter till arbete och bostad. Om vi inte synliggör dessa strukturer och hur de samverkar kommer vi inte kunna uppnå den förändring vi är ute efter.

Jag är inte orolig för att vi i Fi skulle strunta i klass, men vi behöver bli tydligare. Jag menar att vi behöver försäkra våra väljare om att en röst på Fi är en röst emot klassamhället och att klassanalysen finns med i alla våra politiska beslut som vi tar. Sverige behöver en offensiv ekonomisk omfördelningspolitik för att komma åt de orättvisor som visar sig genom bristande arbetsvillkor, segregationen, ojämlik hälsa med mera. Det finns ett enormt engagemang inom feminismen och Fi för att på allvar förändra samhället. Men vi måste vara tydliga med vilken grund vi står på när vi gör anspråk på makt.