Den sista juni gick en 64-årig politiker med ett påfallande ungt utseende ut på den röda mattan i Nationalmuseet i Filippinernas huvudstad Manila, lyfte ena handen och lade den andra på en bibel. Efter att ha svurits in som president vände han sig sedan till det filippinska folket och förklarade att han skulle försöka efterlikna sin far.
– Jag kände en gång en man som såg att inte mycket hade åstadkommits sedan självständigheten i ett land vars folk har den största potentialen att lyckas. Och ändå var de fattiga. Men han lyckades. Ibland med det nödvändiga stödet, ibland utan. Så kommer det också att vara med hans son. Ni kommer inte att få höra några ursäkter från mig.
Mannen var Ferdinand Romualdez Marcos Jr, ofta bara kallad Bongbong, som i maj vann landets presidentval i en jordskredsseger. Bredvid honom stod hans två syskon, samt deras 92-åriga mor, Imelda Marcos.
Samma morgon samlades en stor grupp filippinier i grannstaden Quezon City och svor att skydda landet mot ”tyranni, lögner och brott mot folkets fri- och rättigheter”. Eden svors vid komplexet Bantayog ng mga Bayani, Hjältarnas monument, ett museum, forskningscenter och minnesmärke över de tusentals människor som fängslades, torterades och dödades under diktaturen 1972–1986.
Den regimen leddes av president Ferdinand Marcos, en världens mest ökända diktatorer. Att dennes son nu har nått den politiska makten, bara 33 år efter faderns död, borde egentligen inte vara möjligt. Ett möjligt svar på frågan hur det ändå kunde ske går att söka i den filippinske regissören Lav Diaz verk, en av världens i dag mest kritikerrosade.
Lav Diaz är känd för sina många, långa och långsamma filmer. Med en snittid på sex timmar har hans ofta svartvita filmer gett honom rykte som en svår regissör och en representant för vad vissa kritiker kallar ”slow cinema”. Det faktum att de flesta av hans filmer behandlar Filippinernas moderna politiska historia, och i synnerhet diktaturen, gör dem dock långt mer tillgängliga än många andra i samma kategori. Själv har Diaz sagt att det inte är ”slow cinema, det är cinema”.
Diaz föddes 1958 i en liten by på sydön Mindanao, åtta år efter att Filippinerna officiellt blev självständigt från USA. Uppväxten i en fattig by utan asfalterade vägar, som son till två oppositionella lärare under en av landets mest turbulenta perioder har satt tydliga spår i hans filmer. Han var sju år när Marcos valdes till president och 13 när denne upphävde demokratin 1972.
Marcos första mandatperiod hade präglats av en allt svårare ekonomisk kris. Oppositionspartier började bildas under hans andra presidentperiod, medan allt fler aktivister sökte sig till kommunistpartiet. Marcos lovade att tillsätta en församling för att ta fram en ny grundlag 1971, men ett år senare, när hans sista mandatperiod skulle löpa ut, lät han i stället utfärda undantagstillstånd med argumentet att republiken var hotad av kommunistiska rebeller.
I Diaz genombrottsfilm, den över tio timmar långa Evolution of a Filipino family (2004), varvas den neorealistiskt berättade historien om en familjs sönderfall under diktaturen med arkivklipp från nyckelhändelser i landets historia, från undantagstillståndet fram till revolutionen 1986 och demokratins återinförande. I både den och From what is before (2014) beskrivs hur regimen lät militären trakassera bönder och deras familjer för att legitimera militärstyret. I den senare börjar en rad mystiska brott ske i en fattig by. Det framgår dock att militären låtit betala invånare för att bland annat hacka ihjäl böndernas kor om natten. När militären sedan slår upp sitt läger i byn skyller de brotten på den kommunistiska gerillan och övertygar invånarna att flytta till staden.
Denna strategi var i verkligheten så effektiv att en majoritet av filippinierna välkomnade militärstyret. Diaz familj fick se sitt hus brännas ned och släktingar försvinna medan flera av hans vänner gick med i gerillan och försvann upp i bergen. Den skuld han själv känner för att inte ha gjort detsamma har han sagt är en av drivkrafterna bakom hans konstnärskap.
Diktaturens facit var brutalt. Enligt forskare avrättades minst 3 200 människor, över 35 000 utsattes för tortyr och 77 personer försvann, utöver de minst 70 000 människor som fängslades. Många av Diaz filmer kretsar kring rebeller och det trauma som de bär på. Till exempel i Melancholia (2008) där en grupp tidigare rebeller genomgår en destabiliserande terapi för att komma över sorgen över fallna kamrater och älskade.
Marcos-diktaturen är också känd för den spektakulära korruption som den styrande familjen ägnade sig åt. När regimen till slut föll i EDSA-revolutionen (efter gatan Epifanio de los Santos Avenue i Manila) 1986 uppdagades att Marcos och hans fru Imelda, en tidigare skönhetsdrottning, hade gömt undan uppemot tio miljarder dollar ur statskassan. Det räknas fortfarande som det största rånet av en stat någonsin enligt Guinness rekordbok (detta ifrågasattes av Marcos Jr under hans presidentvalskampanj i våras, vilket tvingade Guinness rekordbok att tillfälligt ta ned artikeln). Imelda Marcos har själv blivit närmast synonym med korrupt lyxliv efter att hennes privata garderob avslöjades innehålla över 3 000 par skor.
Marcos flykt till Hawaii och död 1989 stärkte förhoppningarna om att Filippinerna äntligen skulle kunna lämna våldet och korruptionen bakom sig. Den nya presidenten blev Corazón Aquino, änka till oppositionsledaren Benigno Aquino Jr som återvände ur exilen 1983 i ett försök att utmana Marcos om makten. Han sköts till döds av militären mitt framför kamerorna så fort han stigit av planet (arkivbilderna används i Evolution of a Filipino family).
De följande årtiondena präglades av instabila men likväl demokratiska regeringar. I Lav Diaz konstnärskap har dock varningarna om vad som kan ske om ett samhälle förtränger sin historia och vaggas in i falsk trygghet bara blivit starkare med åren. Tanken att återgången till demokrati skulle ha befriat filippinierna från de villkor som ständigt lett till så mycket brutalitet underkänns som en fantasi. Att Imelda Marcos tilläts återvända till landet med sina barn redan 1991 och undslapp straff var det första i en serie misstag.
Diaz hittills enda färgfilm Norte, the end of history (2013) behandlar den intellektuelle dissidentens villkor i ett samhälle som formellt är en demokratisk rättsstat, men vars materiella villkor fortfarande är lika ”feodala” (en term Diaz ofta använder för att beskriva Filippinerna) som för hundra år sedan. Filmen är löst baserad på Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Men medan Raskolnikov finner syndernas förlåtelse i fängelset når den avhoppade juridikstudenten Fabian ingen frälsning eller försoning. I stället är det en fattig man ur precis den klass som Fabian vill hjälpa som fängslas för mordet på pantlånerskan. Medan denne paradoxalt nog finner sig tillrätta i det brutala filippinska fängelsesystemet, leder Fabians äckel inför de sociala orättvisorna in honom på en mycket mörkare nihilistisk bana än Raskolnikov.
Ett bärande tema i Diaz filmer är risken för vad som kan hända om ett folk glömmer sin historia. För honom utgörs Filippinernas historia av en serie katastrofer. Den spanska koloniseringen på 1500-talet avlöstes visserligen av självständigheten 1898. Men förtrycket övergick snabbt i ett nytt när USA ett par år senare efter ett kort krig gjorde landet till vad som de facto inte kan beskrivas som något annat än en koloni. Filippinerna blev inte helt självständigt förrän 1946, efter att den japanska krigsockupationen tagit slut, två årtionden innan Marcos styre inleddes.
Dessa koloniala perioder ligger som sediment i filippinsk kultur, och märks inte minst i språket: det officiella folkspråket tagalog innehåller många spanska låneord och talas av främst av outbildade, medan utbildade människor främst talar engelska. I Diaz universum måste den koloniala mentaliteten ryckas upp med rötterna för att folket ska kunna emanciperas. När den sjuke författaren i From what is before beskriver för sin granne hur han vill bli begravd efter att byn nästan tömts på invånare är det den förkoloniala malajiska kulturens riter han söker sig tillbaka till – de som efterlevdes innan de koloniala vågorna, inklusive den muslimska, började skölja in över öarna. I både den filmen och Genus Pan (2020) representeras hoppet av matriarkala medicinkvinnor som utför malajiska ritualer för att läka och kommunicera med de döda.
Idén att självständighetsrevolutionens löften om social utveckling, frihet och rättvisa aldrig infriats, oavsett vem som suttit vid makten, återkommer i flera filmer. I Norte, the end of history ser Fabian sig själv som en modern arvtagare till de mördade revolutionsledarna Andrés Bonifacio och José Rizal. I Century of birthing (2011) varvas berättelsen om en deprimerad regissör med den om en kristen sekt, som ofta kanaliserar det sociala missnöjet mot himlen och som det finns många av på den filippinska landsbygden. Under inspelningen i en by norra delen av landet började bönderna organisera sig mot sina feodala herrar, vilket Diaz filmade och inkorporerade i den färdiga filmen. I den korta Elegy to the visitor from the revolution (2011) vandrar en kvinna från revolutionsåret 1898 runt i dagens Manila och betraktar hur dagens filippinier lever: en prostituerad som inte får några kunder, en man som kidnappats och torteras av ett gäng som förrått honom. 2016 kom den historiska A lullaby to the sorrowful mystery som behandlar revolutionen och hur den direkt förråddes. Den vann silverbjörnen vid Berlins filmfestival och har sedermera fått kultstatus i Filippinerna, där folk uppmanas anta ”the Hele challenge” (filmens titel på tagalog är Hele sa Hiwagang Hapis) och se den åtta timmar långa filmen på bio.
Diaz visste nog inte hur snabbt hans farhågor skulle besannas. Samma år vann Rodrigo Duterte oväntat presidentvalet. Den tidigare borgmästaren i den södra staden Davao hade gjort sig känd som en brutal rättsskipare som inte skyr några medel i kampen mot brottsligheten – ett rykte som gett honom smeknamnet ”bestraffaren”. Under hans regeringsperiod beräknas minst 30 000 människor ha dödats för delaktighet i droghandeln i vad som i praktiken är utomrättsliga avrättningar. Internationella brottmålsdomstolen överväger nu att återuppta en utredning av Duterte för människorättsbrott.
Diaz mest explicita svar på Duterte-perioden är The halt (2019). Det är en med hans mått mätt högbudgetfilm som utspelar sig 2034. Efter att ett vulkanutbrott lagt landet i permanent mörker har en galen diktator tagit makten. Med hjälp av drönare och en styrd viruspandemi – en referens till Dutertes avrättningspatruller i kriget mot drogerna – håller han de fattiga kommunerna, ”barrios”, i ett järngrepp. Filmen följer en liten rebellcell som försöker mörda diktatorn efter att han meddelat att han kommer låta viruset utplåna deras upproriska region.
Att diktatorn ska föreställa Duterte råder ingen tvekan om. Diaz har i en intervju beskrivit hur Duterte ”för ett krig mot det filippinska folket”. Filmens psykotiska diktator, som är mer intresserad av att bli erkänd av sin paralyserade mamma än att styra landet, är ett ganska billigt sätt att driva med Duterte, som enligt Diaz bara är intresserad ”av makt, att styra för att uppnå sina egna sjuka mål”. När diktatorn till slut misshandlas till döds av en folkmassa är det dock inte frihet som väntar folket. I sista scenen intar kameran en tv-skärms perspektiv i ett fattigt arbetarklasshem. En man klipper tånaglarna medan han och hans fru kopplar av framför ett nöjesprogram. Plötsligt avbryts sändningen för ett nyhetsinslag som meddelar att presidenten dött. Kvinnan som talar är hans högra hand, Martha, en tidigare rebell som nu gripit makten – en tydlig referens till Dutertes dotter Saras planer på att ställa upp i årets presidentval. Parets reaktion – en blandning av glädje, förvirring och skräck – kunde vara den som bör prägla alla filippinier inför varje ny maktöverlämning.
Att det inte var Dutertes dotter utan den ursprungliga diktatorn Marcos son som skulle ta över makten är en tragisk ironi. Bongbong Marcos ägnade valrörelsen åt att sprida desinformation som glorifierade hans fars styre, och att undvika att presentera konkreta förslag eller svara på kritiska journalisters frågor. Denna strategi gav honom nästan 59 procent av rösterna, dubbelt så många som den närmaste rivalen fick.
I stället för att själv ställa upp anslöt sig Sara Duterte till Marcos Jr:s läger. I slutet av maj utnämndes hon till hans vice president. Marcos Jr:s seger har dock utmanats i rätten, med argumentet att hans kandidatur borde ogiltigförklaras på grund av tidigare skattebrott. Skulle han fällas i Högsta domstolen kommer Sara Duterte att ersätta honom som president.
Oavsett vad som händer kommer Lav Diaz att ha mycket stoff till nya filmer. Få har med samma konsekvens varnat för att katastroferna kommer upprepa sig om inget görs. Diaz såg Duterte-eran som en återgång till militärstyret och de föregående ockupationerna, då samhället präglades av ”misstankar, paranoia, krypande rädsla, våld”. Hans förklaring till den katastrofen är att inte bara arbetarklassen utan även medelklassen måste utbildas i nationens egentliga historia. Likt akademikern Dr. Hadoro i The halt som skrivit boken ”A nation of forgetting” för att hålla filippiniernas kulturella minne vid liv, kan hela Diaz verk sägas vara ett försök att göra just det.
