Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.
Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Efter första världskriget blir romankonsten fragmentarisk, subjektiv och modernistisk medan biografin stannar kvar i 1800-talsromanens modell. Den intresserar sig för det inre livet och föredrar psykologisk skildring framför redovisande krönika. Nu framstår biografin mera som en eftersläntrande sherpa än en jämlike med den djärvt upptäcktsresande romanen. Här, runt sida 50, gör Elam en intressant observation: troligen konsumerar moderna läsare biografier som ett substitut för en allt mer svårtillgänglig skönlitteratur. Samtidigt blir jag frustrerad, för efter denna mycket intressanta utvecklingshistoria börjar Elam hoppa från tuva till tuva i stället för att belägga sitt påstående. I ena stunden läser vi en kort sammanfattning av en biografi över fysikern Kurt Gödel, i nästa om Taylor Swift – därefter om Mozart. De intressanta reflektionerna mellan redogörelserna kommer allt glesare.
Jag slås också av att Elams styrka inte är att kontrastera litteratur mot samhälle. I ett avsnitt om den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss levnad skriver hon att denne slutade se kapitalismen ”som ett problem” på 1920-talet. Det är rent okunnigt: Wigforss är den som tydligast representerar en socialistisk kontinuitet under mellan- och efterkrigstiden. Inte heller förstår hon sig på Francis Wheens snillrika biografi Karl Marx – hur han lyckas fånga kärnan i Marx tänkande. Bagateller kan tyckas, men också en konsekvens av Elams metod: alla stigar som ser lockande ut följs. Ibland leder de till platser hon kan mycket lite om. När jag slår igen boken inser jag att Elam knappt skrivit ett ord om hagiografin, det vill säga helgonkrönikan. Kanske hittade hon inga lockande stigar där – men konsekvensen blir att den enda biografigenren under tusen år förblir ett terra inkognita.
Läsa liv har ingen ambition att vara ett nytt standardverk. Däremot gör den anspråk på att vara en pionjärinsats. Tyvärr framstår den mest som en söndagsutflykt.
