”Nya tider råder”, menar redaktör Susanna Alakoski, själv invandrad från Finland, i förordet till antologin Ett hav emellan. ”Krigserfarenheterna går i dag att sätta ord på, på ett annat vis, genom många människors gemensamma strävan att göra dem talbara.”

Genom föreningen Liv i Sverige har redaktörerna samlat in texter där några av de runt 72 000 personer som under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget på 1940-talet kom till Sverige som krigsbarn från Finland, själva sätter ord på sina erfarenheter. Några av skribenterna kommer ur generationerna som har följt på deras, och bidrar med sina historier kopplade till händelserna. För saker ärvs, i det tysta. ”Vi som är kvar verkar få leva med gissningar”, skriver ättlingen Samuel Strömgren.

Även i vår studiecirkel deltog barn till krigsbarn, fulla av frågor till dem som själva hade upplevt och fick försöka svara i stället för föräldrarna som gått bort innan samtalen hunnit äga rum.

ABF-salen vi satt i bar tidigare Maja Sandlers namn. Hon var en av grundarna av Arbetarnas bildningsförbund, tillika den som brukar omnämnas som initiativtagaren till evakuering av barnen från Finland. Alltför ofta har tilltaget beskrivits som enkom ett välgörenhetsprojekt. I själva verket var ansatserna och motiven till den stora barnförflyttningen flera och fleras. Alla inte lika hedervärda, vilket historikern Ann Nehlin ärligt lyfte i sin bok De finska krigsbarnen, som kom i höstas och som gjorde sitt för att nyansera det ibland självgoda svenska narrativet. I boken beskriver Nehlin de politiska syften krigsbarnsprojektet hade, bland annat som plåster på såren för att Sverige inte skickat militär förstärkning till Finland.

Jag minns hur pirrigt uppfriskande och nästan förbjudet det kändes när jag 2022 hörde en av de finska karaktärerna i Riksteaterföreställningen Finska för invandrare, i en harang om svenskar, utbrista: ”Vi glömmer aldrig hur ni stal våra barn!”

Ett hav emellan gör också sitt för att nyansera, med sin bredd av berättelser. Totalt 52 stycken.

Här återfinns såväl mardrömsskildringar som solskenshistorier, förklarar Alakoski i en förenklad uppdelning. Egentligen är de flesta ingetdera, eller både och. Trots att de skiljer sig mycket åt finns ett gemensamt tema i många av skildringarna: slitet och dragandet – mellan länder, familjer, syskon, språk, vänner, hus, tankar, intryck. Det är åldrade berättare, men än minns de ensamheten i hur det var att med ett barns intellekt försöka hänga med – förstå, anpassa sig – utan att gå itu.

”En minnesbild som etsat sig fast är då Martti bokstavligt talat drogs, nästan släpades, bort”, skriver Harri Jalonen om sin bror. ”Trots den lilla viljestyrka jag kunde mobilisera kunde jag inte stå emot. Ingen kunde hjälpa oss. Ingen mor och far. […] Jag kände mig fullständigt maktlös. […] Först upplevde jag att tiden stod stilla, sen tappade jag all tidskänsla.”

”Hur känns det att ni fortfarande kallas för krigsbarn?” frågade jag cirkeldeltagarna under vår sista träff. Svaret landade i att det är ganska poetiskt. För trots att de flesta närmade sig nittio, fanns inte bara barnet kvar där inne – utan också kriget.