Utrikes 25 oktober, 2020

Folket som vaknade

I dag röstar chilenarna om huruvida den nyliberala grundlagen från diktaturens dagar äntligen ska rivas upp. Men även om det mesta tyder på att det kommer att ske har striden mellan folket och den ekonomiska och politiska eliten om vad som ska ersätta den bara börjat.

Förra söndagen var det exakt ett år sedan som en historiskt stor protestvåg sköljde över Chile. Den utlösande faktorn var prosaisk: en höjning av priset på tunnelbanebiljetter i huvudstaden Santiago med 30 pesos (motsvarande 33 ören). Men i Chile, som är ett av världens mest ojämlika länder, var det tillräckligt för att tända gnistan till den krutdurk som de senaste decenniernas nyliberala politik omsorgsfullt har skapat. Det var också en symboliskt viktig händelse.

– För de ungdomar som började planka i tunnelbanan i protest mot prishöjningen var siffran 30 väldigt symbolisk. ”Det är inte trettio pesos, det är trettio år”, ropade de. Kopplingen till Pinochet var viktig, säger Javiera Castillo från den feministiska gruppen Coordinadora Feminista 8M till Flamman.

Gruppen grundades så sent som 2018 när de genomförde en kvinnostrejk. När protesterna bröt ut ett år senare deltog de från början i det som helt enkelt har kommit att kallas La revuelta (”Revolten”). Javiera, som tillhör propagandaavdelningen Brigada Laura Rodig, gjorde det främst genom att måla gator och husfasader.

De trettio åren som demonstranterna ville bryta med avser den period som har pågått sedan general Augusto Pinochet avsattes 1990. Då återinfördes formellt demokratin igen. Men i en process liknande den i Spanien efter general Francos fall gjordes ingen vidräkning med diktaturen. Det främsta uttrycket för det är att Pinochets gamla grundlag, döpt efter den ny­liberale ekonomen Friedrich Hayeks bok The constitution of liberty, behölls. Den innehåller bland annat en paragraf som ger en politiskt tillsatt konstitutionsdomstol vetorätt över parlamentariska beslut. Denna domstol har länge dömt till den ekonomiska och politiska elitens fördel och upprätthållit de nyliberala reformer som genomfördes under diktaturen.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Många av dessa reformer är i dag ökända. Sedan grundlagen antogs 1980 har Chiles skolväsende till stor del privatiserats – i dag går över 60 procent av chilenska elever i privata skolor som tar höga avgifter. Även det sällsynt orättvisa pensionssystemet infördes under diktaturen. Anställda betalar omkring tio procent av sin månadslön till den vinstdrivande och grundlagsskyddade fonden AFP, men 80 procent av pensionärer får ändå ut mindre än 400 dollar i månaden. Det mest iögonenfallande exemplet på den hänsynslösa nyliberalismen i Chile är dock vattenfrågan. Sedan 1981 har vatten varit en kommodifierad handelsvara och i dag beräknas 80 procent av landets vatten kontrolleras av privata regionala monopol som i princip kan sätta vilka priser de vill.

Chile var länge ett levande bevis på att kopplingen mellan liberal marknadsekonomi och politisk demokrati inte nödvändigtvis är stark. Att fria marknader av någon anledning skulle vara inkompatibla med diktatur och politisk ofrihet vederlades en gång för alla när Chicagoskolans nyliberala ekonomer landade i Santiago strax efter militärkuppen 1973. Efter Pinochets fall och demokratins återkomst kunde man tro att diktaturens nyliberala medlöpare skulle be offrens anhöriga om ursäkt för sina felsteg. Men Milton Friedman firade i stället och motiverade sitt stöd till Pinochet med argumentet att han hade förutsett att den fria marknadens krafter skulle underminera diktaturen och till slut göra den politiska demokratin ofrånkomlig. Det var i själva verket det ”chilenska miraklet”, som Chicago-pojkarna hade gett upphov till, som hade störtat juntan. Samma syn på samspelet mellan marknaden och politiken gav även Hayek uttryck för när han sade sig föredra ”liberal auktoritarism” framför ”obegränsad demokrati”, och skickade ett exemplar av The constitution of liberty till Portugals diktator António Oliveira de Salazar.

Nyliberalernas stöd till olika högerdiktaturer handlade inte om att de ville avskaffa den politiska demokratin, utan snarare om att hindra den från att leda till ekonomisk demokrati. När hotet från vänster var tillräckligt stort, såsom efter Salvador Allendes valseger 1970, kunde de därför ställa sig bakom en militärjunta som lovade att återställa den liberala ekonomiska ordningen och den privata äganderätten. Detta fenomen har forskaren Thomas Biebricher kallat för ”transitional dictatorship”.

På 1990-talet, när det kommunistiska blocket hade upplösts och liberala dissidenter styrde flera av de nya staterna (Jeltsin, Havel, Orbán och så vidare), framstod det för många som att nyliberalerna hade rätt i att det rådde ett nästan kausalt samband mellan fria marknader och demokrati (det var fortfarande för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om Kina). Men i Latinamerika tog utvecklingen en annan riktning under denna period. Den ”rosa vågen” sköljde över kontinenten och ledde till att vänsterregeringar kom till makten, från Venezuela till Argentina. Resultatet var att den skyhöga ojämlikheten och fattigdomen började reduceras, i många länder för första gången någonsin. Ett undantag i Sydamerika var dock Chile.

Under samma period som läskunnigheten ökade, barnadödligheten sjönk och välståndet för de fattigaste växte i flera grannländer förblev klyftorna extremt höga i Chile. I dag är landets ginikoefficient enligt Världsbanken 46,4. Det är visserligen en nedgång från 52,1 som registrerades 2012, men det är den tredje högsta siffran bland OECD:s medlemsländer, efter Sydafrika och Costa Rica. Av de större latinamerikanska länderna har bara Brasilien, Colombia och Venezuela högre siffror (det senare hade tidigare den högsta ojämlikhetsnivån på kontinenten).

Ojämlikhet säger dock inte så mycket i sig. Om utvecklingen går mot mindre klyftor men från en mycket hög nivå samtidigt som tillväxten är hög, som till exempel i Brasilien i början av 2000-talet, tenderar det politiska klimatet att vara relativt lugnt och stabilt. I Chile har de fattigaste delarna av samhället dock inte känt av några nämnvärda förbättringar, trots att ojämlikheten minskat något och trots att en socialdemokratisk regering satt vid makten under delar av perioden. Detta har lett till vad som måste vara ett rekordhögt politikerförakt. 2019 uppgav bara två procent (!) att de hade förtroende för landets politiker. Det är en nedgång med 200 procent från de jämförelsevis höga sex procent som sade sig lita på den politiska klassen några år tidigare. 72 procent uppger samtidigt att de inte känner sig representerade av något politiskt parti.

En bidragande orsak till detta är den serie av korruptionsskandaler som har ägt rum de senaste åren. Bland annat avslöjades 2014 ett nätverk av politiker ha finansierat sina politiska kampanjer illegalt med hjälp av ett gruvbolag. Den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelet utfärdade då en amnesti för de åtalade som gav politiker immunitet mot korruptionsanklagelser. Sedan dess har en rad liknande skandaler avslöjats, utan några nämnvärda efterverkningar. Resultatet är att valdeltagandet har sjunkit med den största siffran i världen: 1989 röstade 86 procent av väljarna, 2017 var siffran 46,6 procent. Få länder i samma utvecklingskategori har en så politiskt alienerad befolkning som Chile.
Ett sådant klimat är explosivt och kan ibland bara kräva en liten provokation för att det hela ska detonera. Friedman och hans kolleger hade uppenbarligen inte förstått att den liberala ordning som de bidrog till att återställa med jämna mellanrum kommer att ge upphov till precis den situation som de ville rädda Chile ifrån från början.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Chiles nuvarande regering, ledd av Sebastian Piñera, svarade först på protesterna med våldsam repression.

Både polisen och armén skickades ut för att upprätthålla ordningen och undantagstillstånd rådde i flera veckor i oktober 2019. Men när det blev uppenbart att protesterna inte avtog utan snarare intensifierades av våldet lade regeringen om taktiken.

– En natt var det en stor demonstration i Santiago. På morgonen efter låg ett stort vitt tygskynke över Plaza de la dignidad [det namn som demonstranterna gett torget Plaza Italia i centrala Santiago där de största demonstrationerna ägde rum, reds. anm.]. Det var uppenbart att regeringen hade lagt det där i ett försök att desarmera revolten. Det var som ett grymt skämt. De försökte dölja alla som dödats och stympats av polisbrutaliteten, säger Javiera Castillo.
Strax därefter meddelade president Piñera att en folkomröstning skulle hållas om huruvida grundlagen bör rivas upp och ersättas. Den var först planerad att hållas i april, men corona­pandemin gav regeringen en ursäkt att skjuta upp den till nu på söndag.

Delar av den chilenska vänstern var inledningsvis fientligt inställd till att delta i omröstningen, vars villkor dikterats av regeringen. Men enligt Javiera Castillo har den delen krympt.

– Vissa inom vänstern var emot att delta för ett halvår sedan, men nu säger de flesta att de ska rösta, till och med kommunistpartiet. Vi är också kritiska, men vi inser att det inte finns många andra alternativ.

I omröstningen är ja-alternativet indelat i två underalternativ: en konstituerande församling eller ett så kallat ”blandat konvent”. Det första alternativet består av 155 valda medborgare medan det andra innebär att platserna i församlingen som ska utarbeta den nya grundlagen delas jämnt mellan medborgare och valda politiker från politiska partier (86 vardera), det vill säga de partier som det chilenska folket så djupt föraktar och vars representanter har skott sig på det allmännas bekostnad i åratal. För Javiera Castillo är det därför klart vilket alternativ som är att föredra.

– Vi är för en konstituerande församling. Men vi måste vinna med en stor marginal, annars kommer de att försöka ifrågasätta resultatet på olika sätt. Jag vet inte vad som kommer att hända även om vi skulle vinna. Men förhoppningsvis kan vi börja arbeta på en ny grundlag inom två år. Vårt mål är att ”översvämma” processen och ta oss in i den. Sedan kan vi förändra saker inifrån.

Och det finns mycket att förändra.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En fråga som har fått särskilt stor uppmärksamhet under protesterna är den om polisen. Det gångna året har den nationella poliskåren, Carabineros, anklagats för alla möjliga typer av brott mot mänskliga rättigheter. Demonstranter har dödats, förlorat ögonen, misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. I vissa fall har anklagelserna påmint som den typ av tortyr som oppositionella utsattes för under diktaturen. Till exempel åtalades två poliser nyligen för att ha misshandlat sex demonstranter när protesterna bröt ut, bland annat genom att ha smetat tårgaspulver över deras ansikten medan de bar handbojor. Fyra av dem var barn, den yngsta bara 14 år. Det senaste fallet ägde rum för två veckor sedan när en 16-årig demonstrant kastades från en bro av poliser under en demonstration i Santiago. Totalt har över 8 500 anmälningar om polisvåld gjorts. Regeringen har dock gjort allt för skydda polisen.

– Vi vill avskaffa Carabineros. Vissa delar av vänstern vill reformera kåren, men vi anser att den bör avskaffas. Man vet inte vad man har att vänta sig när man går ut på gatan. Man kan förlora ett öga, bli kastad i en flod, bli skjuten. Brotten mot mänskliga rättigheter är flagranta i Chile. Men regeringen lyssnar inte på den internationella opinionen. Den skyddar i stället polisen, säger Javiera Castillo.

Den nationella poliskåren har traditionellt åtnjutit starkt stöd i Chile, men det senaste året har det stödet i princip vittrat sönder. 2016 var det landets mest väl ansedda institution. I dag anser bara 36 procent av befolkningen att den gör ett bra jobb. I december förra året tvingades inrikesministern avgå på grund av anklagelserna, och oppositionen försöker nu även avsätta den nye inrikesministern på samma grunder.

För Javiera Castillo och hennes kamrater i Coordinadora Feminista 8M är polisen också ett uttryck för den fråga som ligger dem kanske allra närmast om hjärtat, nämligen patriarkatet.

– Det patriarkala våldet är brutalt i Chile. Vi känner oss inte skyddade av staten. Tvärtom: staten är delaktig i det och har gjort sig skyldig till våldtäkter och övergrepp. Därför kallar vi den för en ”mördarstat”. Grundlagen från diktaturen har en annan syn på kvinnan än den som samhället i stort har i dag. Kvinnor har ingen plats i den rådande konstitutionen.

Chilensk feminism blev världskänd förra året när videor på medlemmar ur gruppen Las Tesis, ett feministiskt kollektiv från Valparaíso, framförde sången Un violador en tu camino (”En våldtäktsman i dina fotspår”) under demonstrationer. Sången blev snabbt till en global feministisk hymn när den spreds i sociala medier. Snart sjöngs den på olika språk men med samma koreografi, från Istanbul och New Delhi till Tokyo och Stockholm. Texten och koreografin är inspirerade av den argentinska filosofen Rita Segato och innehåller flera element som symboliserar kvinnors underordning i latinamerikansk kultur. Till exempel representerar de tre knäböjen den ställning som kvinnor ofta tvingas inta när de ska genomsökas för smuggling, ofta nakna.

– Vi kämpar mot det vi kallar för ”livets prekaritet”. Vi vill återupprätta kvinnors värdighet. I praktiken betyder det bland annat lika lön för lika arbete och skydd från manligt våld. Vi vill ha jämlikhet för alla, även för kvinnor som står till höger. Men det är en utmaning att samarbeta med människor med andra politiska åsikter än ens egna, säger Javiera Castillo.

En liten seger har dock redan uppnåtts: efter en lång påtryckningskampanj beslutades det att den konstituerande församlingen ska ha jämn könsfördelning.

Striden om grundlagen innefattar också en fråga som inte fått fullt lika stor uppmärksamhet internationellt, nämligen den om ursprungsbefolkningens status. Chiles grundlag är i dag den enda i Latinamerika som är ”monokulturell”, det vill säga som inte erkänner några andra folks rättigheter än det chilenska. Detta trots att nio olika ursprungsfolk, varav Mapuche är det största, har Chile som sitt hemland och representerar nio procent av befolkningen (1,5 miljoner). Detta har gjort att frågan om en grundlagsändring fått en närmast existentiell betydelse för Chiles ursprungsfolk, eftersom de annars riskerar att helt förlora kontrollen över sina kvarvarande områden till staten eller privata företag. I provinsen Araucanía i södra delen av landet har protester och våldsamma konfrontationer mellan stammar och polis regelbundet ägt rum den senaste tiden.

– Vi har kontakt med kvinnor i Araucanía. Mapuche-folket lider mycket eftersom de vill få tillbaka sitt land. Vi måste kämpa för att den nya grund­lagen blir ”plurinationell” och erkänner inte bara Mapuches rättigheter utan även alla andra folks, inklusive invandrares. Det finns många invandrare från andra latinamerikanska länder i Chile vars rättigheter inte garanteras, säger Javiera Castillo.

Ursprungsfolkens marginaliserade status i Chile bekräftas av det faktum att ingen etnisk kvotering kommer att göras till den konstituerande församlingen. Valsystemet gör det dessutom nästan omöjligt för partipolitiskt oberoende kandidater att bli valda, något som ytterligare bidrar till att exkludera ursprungsfolk som ofta är organiserade i sociala rörelser snarare än partier. Trots att en stor majoritet av chilenarna enligt opinionsmätningar väntas rösta ja på söndag och för en konstituerande församling återstår därför flera hinder för vänsters krav.

Men Javiera Castillo är trots det hoppfull.

– I Chile säger man att folket ”vaknade” i och med revolten förra året. Chile håller fortfarande på att vakna.

Som alla som någon gång vaknat från en mardröm vet är den dock inte alltid över för att man vaknat.

Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)