Förra söndagen var det exakt ett år sedan som en historiskt stor protestvåg sköljde över Chile. Den utlösande faktorn var prosaisk: en höjning av priset på tunnelbanebiljetter i huvudstaden Santiago med 30 pesos (motsvarande 33 ören). Men i Chile, som är ett av världens mest ojämlika länder, var det tillräckligt för att tända gnistan till den krutdurk som de senaste decenniernas nyliberala politik omsorgsfullt har skapat. Det var också en symboliskt viktig händelse.

– För de ungdomar som började planka i tunnelbanan i protest mot prishöjningen var siffran 30 väldigt symbolisk. ”Det är inte trettio pesos, det är trettio år”, ropade de. Kopplingen till Pinochet var viktig, säger Javiera Castillo från den feministiska gruppen Coordinadora Feminista 8M till Flamman.

Gruppen grundades så sent som 2018 när de genomförde en kvinnostrejk. När protesterna bröt ut ett år senare deltog de från början i det som helt enkelt har kommit att kallas La revuelta (”Revolten”). Javiera, som tillhör propagandaavdelningen Brigada Laura Rodig, gjorde det främst genom att måla gator och husfasader.

De trettio åren som demonstranterna ville bryta med avser den period som har pågått sedan general Augusto Pinochet avsattes 1990. Då återinfördes formellt demokratin igen. Men i en process liknande den i Spanien efter general Francos fall gjordes ingen vidräkning med diktaturen. Det främsta uttrycket för det är att Pinochets gamla grundlag, döpt efter den ny­liberale ekonomen Friedrich Hayeks bok The constitution of liberty, behölls. Den innehåller bland annat en paragraf som ger en politiskt tillsatt konstitutionsdomstol vetorätt över parlamentariska beslut. Denna domstol har länge dömt till den ekonomiska och politiska elitens fördel och upprätthållit de nyliberala reformer som genomfördes under diktaturen.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Många av dessa reformer är i dag ökända. Sedan grundlagen antogs 1980 har Chiles skolväsende till stor del privatiserats – i dag går över 60 procent av chilenska elever i privata skolor som tar höga avgifter. Även det sällsynt orättvisa pensionssystemet infördes under diktaturen. Anställda betalar omkring tio procent av sin månadslön till den vinstdrivande och grundlagsskyddade fonden AFP, men 80 procent av pensionärer får ändå ut mindre än 400 dollar i månaden. Det mest iögonenfallande exemplet på den hänsynslösa nyliberalismen i Chile är dock vattenfrågan. Sedan 1981 har vatten varit en kommodifierad handelsvara och i dag beräknas 80 procent av landets vatten kontrolleras av privata regionala monopol som i princip kan sätta vilka priser de vill.

Chile var länge ett levande bevis på att kopplingen mellan liberal marknadsekonomi och politisk demokrati inte nödvändigtvis är stark. Att fria marknader av någon anledning skulle vara inkompatibla med diktatur och politisk ofrihet vederlades en gång för alla när Chicagoskolans nyliberala ekonomer landade i Santiago strax efter militärkuppen 1973. Efter Pinochets fall och demokratins återkomst kunde man tro att diktaturens nyliberala medlöpare skulle be offrens anhöriga om ursäkt för sina felsteg. Men Milton Friedman firade i stället och motiverade sitt stöd till Pinochet med argumentet att han hade förutsett att den fria marknadens krafter skulle underminera diktaturen och till slut göra den politiska demokratin ofrånkomlig. Det var i själva verket det ”chilenska miraklet”, som Chicago-pojkarna hade gett upphov till, som hade störtat juntan. Samma syn på samspelet mellan marknaden och politiken gav även Hayek uttryck för när han sade sig föredra ”liberal auktoritarism” framför ”obegränsad demokrati”, och skickade ett exemplar av The constitution of liberty till Portugals diktator António Oliveira de Salazar.

Nyliberalernas stöd till olika högerdiktaturer handlade inte om att de ville avskaffa den politiska demokratin, utan snarare om att hindra den från att leda till ekonomisk demokrati. När hotet från vänster var tillräckligt stort, såsom efter Salvador Allendes valseger 1970, kunde de därför ställa sig bakom en militärjunta som lovade att återställa den liberala ekonomiska ordningen och den privata äganderätten. Detta fenomen har forskaren Thomas Biebricher kallat för ”transitional dictatorship”.

På 1990-talet, när det kommunistiska blocket hade upplösts och liberala dissidenter styrde flera av de nya staterna (Jeltsin, Havel, Orbán och så vidare), framstod det för många som att nyliberalerna hade rätt i att det rådde ett nästan kausalt samband mellan fria marknader och demokrati (det var fortfarande för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om Kina). Men i Latinamerika tog utvecklingen en annan riktning under denna period. Den ”rosa vågen” sköljde över kontinenten och ledde till att vänsterregeringar kom till makten, från Venezuela till Argentina. Resultatet var att den skyhöga ojämlikheten och fattigdomen började reduceras, i många länder för första gången någonsin. Ett undantag i Sydamerika var dock Chile.

Under samma period som läskunnigheten ökade, barnadödligheten sjönk och välståndet för de fattigaste växte i flera grannländer förblev klyftorna extremt höga i Chile. I dag är landets ginikoefficient enligt Världsbanken 46,4. Det är visserligen en nedgång från 52,1 som registrerades 2012, men det är den tredje högsta siffran bland OECD:s medlemsländer, efter Sydafrika och Costa Rica. Av de större latinamerikanska länderna har bara Brasilien, Colombia och Venezuela högre siffror (det senare hade tidigare den högsta ojämlikhetsnivån på kontinenten).

Ojämlikhet säger dock inte så mycket i sig. Om utvecklingen går mot mindre klyftor men från en mycket hög nivå samtidigt som tillväxten är hög, som till exempel i Brasilien i början av 2000-talet, tenderar det politiska klimatet att vara relativt lugnt och stabilt. I Chile har de fattigaste delarna av samhället dock inte känt av några nämnvärda förbättringar, trots att ojämlikheten minskat något och trots att en socialdemokratisk regering satt vid makten under delar av perioden. Detta har lett till vad som måste vara ett rekordhögt politikerförakt. 2019 uppgav bara två procent (!) att de hade förtroende för landets politiker. Det är en nedgång med 200 procent från de jämförelsevis höga sex procent som sade sig lita på den politiska klassen några år tidigare. 72 procent uppger samtidigt att de inte känner sig representerade av något politiskt parti.

En bidragande orsak till detta är den serie av korruptionsskandaler som har ägt rum de senaste åren. Bland annat avslöjades 2014 ett nätverk av politiker ha finansierat sina politiska kampanjer illegalt med hjälp av ett gruvbolag. Den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelet utfärdade då en amnesti för de åtalade som gav politiker immunitet mot korruptionsanklagelser. Sedan dess har en rad liknande skandaler avslöjats, utan några nämnvärda efterverkningar. Resultatet är att valdeltagandet har sjunkit med den största siffran i världen: 1989 röstade 86 procent av väljarna, 2017 var siffran 46,6 procent. Få länder i samma utvecklingskategori har en så politiskt alienerad befolkning som Chile.
Ett sådant klimat är explosivt och kan ibland bara kräva en liten provokation för att det hela ska detonera. Friedman och hans kolleger hade uppenbarligen inte förstått att den liberala ordning som de bidrog till att återställa med jämna mellanrum kommer att ge upphov till precis den situation som de ville rädda Chile ifrån från början.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Chiles nuvarande regering, ledd av Sebastian Piñera, svarade först på protesterna med våldsam repression.

Både polisen och armén skickades ut för att upprätthålla ordningen och undantagstillstånd rådde i flera veckor i oktober 2019. Men när det blev uppenbart att protesterna inte avtog utan snarare intensifierades av våldet lade regeringen om taktiken.

– En natt var det en stor demonstration i Santiago. På morgonen efter låg ett stort vitt tygskynke över Plaza de la dignidad [det namn som demonstranterna gett torget Plaza Italia i centrala Santiago där de största demonstrationerna ägde rum, reds. anm.]. Det var uppenbart att regeringen hade lagt det där i ett försök att desarmera revolten. Det var som ett grymt skämt. De försökte dölja alla som dödats och stympats av polisbrutaliteten, säger Javiera Castillo.
Strax därefter meddelade president Piñera att en folkomröstning skulle hållas om huruvida grundlagen bör rivas upp och ersättas. Den var först planerad att hållas i april, men corona­pandemin gav regeringen en ursäkt att skjuta upp den till nu på söndag.

Delar av den chilenska vänstern var inledningsvis fientligt inställd till att delta i omröstningen, vars villkor dikterats av regeringen. Men enligt Javiera Castillo har den delen krympt.

– Vissa inom vänstern var emot att delta för ett halvår sedan, men nu säger de flesta att de ska rösta, till och med kommunistpartiet. Vi är också kritiska, men vi inser att det inte finns många andra alternativ.

I omröstningen är ja-alternativet indelat i två underalternativ: en konstituerande församling eller ett så kallat ”blandat konvent”. Det första alternativet består av 155 valda medborgare medan det andra innebär att platserna i församlingen som ska utarbeta den nya grundlagen delas jämnt mellan medborgare och valda politiker från politiska partier (86 vardera), det vill säga de partier som det chilenska folket så djupt föraktar och vars representanter har skott sig på det allmännas bekostnad i åratal. För Javiera Castillo är det därför klart vilket alternativ som är att föredra.

– Vi är för en konstituerande församling. Men vi måste vinna med en stor marginal, annars kommer de att försöka ifrågasätta resultatet på olika sätt. Jag vet inte vad som kommer att hända även om vi skulle vinna. Men förhoppningsvis kan vi börja arbeta på en ny grundlag inom två år. Vårt mål är att ”översvämma” processen och ta oss in i den. Sedan kan vi förändra saker inifrån.

Och det finns mycket att förändra.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En fråga som har fått särskilt stor uppmärksamhet under protesterna är den om polisen. Det gångna året har den nationella poliskåren, Carabineros, anklagats för alla möjliga typer av brott mot mänskliga rättigheter. Demonstranter har dödats, förlorat ögonen, misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. I vissa fall har anklagelserna påmint som den typ av tortyr som oppositionella utsattes för under diktaturen. Till exempel åtalades två poliser nyligen för att ha misshandlat sex demonstranter när protesterna bröt ut, bland annat genom att ha smetat tårgaspulver över deras ansikten medan de bar handbojor. Fyra av dem var barn, den yngsta bara 14 år. Det senaste fallet ägde rum för två veckor sedan när en 16-årig demonstrant kastades från en bro av poliser under en demonstration i Santiago. Totalt har över 8 500 anmälningar om polisvåld gjorts. Regeringen har dock gjort allt för skydda polisen.

– Vi vill avskaffa Carabineros. Vissa delar av vänstern vill reformera kåren, men vi anser att den bör avskaffas. Man vet inte vad man har att vänta sig när man går ut på gatan. Man kan förlora ett öga, bli kastad i en flod, bli skjuten. Brotten mot mänskliga rättigheter är flagranta i Chile. Men regeringen lyssnar inte på den internationella opinionen. Den skyddar i stället polisen, säger Javiera Castillo.

Den nationella poliskåren har traditionellt åtnjutit starkt stöd i Chile, men det senaste året har det stödet i princip vittrat sönder. 2016 var det landets mest väl ansedda institution. I dag anser bara 36 procent av befolkningen att den gör ett bra jobb. I december förra året tvingades inrikesministern avgå på grund av anklagelserna, och oppositionen försöker nu även avsätta den nye inrikesministern på samma grunder.

För Javiera Castillo och hennes kamrater i Coordinadora Feminista 8M är polisen också ett uttryck för den fråga som ligger dem kanske allra närmast om hjärtat, nämligen patriarkatet.

– Det patriarkala våldet är brutalt i Chile. Vi känner oss inte skyddade av staten. Tvärtom: staten är delaktig i det och har gjort sig skyldig till våldtäkter och övergrepp. Därför kallar vi den för en ”mördarstat”. Grundlagen från diktaturen har en annan syn på kvinnan än den som samhället i stort har i dag. Kvinnor har ingen plats i den rådande konstitutionen.

Chilensk feminism blev världskänd förra året när videor på medlemmar ur gruppen Las Tesis, ett feministiskt kollektiv från Valparaíso, framförde sången Un violador en tu camino (”En våldtäktsman i dina fotspår”) under demonstrationer. Sången blev snabbt till en global feministisk hymn när den spreds i sociala medier. Snart sjöngs den på olika språk men med samma koreografi, från Istanbul och New Delhi till Tokyo och Stockholm. Texten och koreografin är inspirerade av den argentinska filosofen Rita Segato och innehåller flera element som symboliserar kvinnors underordning i latinamerikansk kultur. Till exempel representerar de tre knäböjen den ställning som kvinnor ofta tvingas inta när de ska genomsökas för smuggling, ofta nakna.

– Vi kämpar mot det vi kallar för ”livets prekaritet”. Vi vill återupprätta kvinnors värdighet. I praktiken betyder det bland annat lika lön för lika arbete och skydd från manligt våld. Vi vill ha jämlikhet för alla, även för kvinnor som står till höger. Men det är en utmaning att samarbeta med människor med andra politiska åsikter än ens egna, säger Javiera Castillo.

En liten seger har dock redan uppnåtts: efter en lång påtryckningskampanj beslutades det att den konstituerande församlingen ska ha jämn könsfördelning.

Striden om grundlagen innefattar också en fråga som inte fått fullt lika stor uppmärksamhet internationellt, nämligen den om ursprungsbefolkningens status. Chiles grundlag är i dag den enda i Latinamerika som är ”monokulturell”, det vill säga som inte erkänner några andra folks rättigheter än det chilenska. Detta trots att nio olika ursprungsfolk, varav Mapuche är det största, har Chile som sitt hemland och representerar nio procent av befolkningen (1,5 miljoner). Detta har gjort att frågan om en grundlagsändring fått en närmast existentiell betydelse för Chiles ursprungsfolk, eftersom de annars riskerar att helt förlora kontrollen över sina kvarvarande områden till staten eller privata företag. I provinsen Araucanía i södra delen av landet har protester och våldsamma konfrontationer mellan stammar och polis regelbundet ägt rum den senaste tiden.

– Vi har kontakt med kvinnor i Araucanía. Mapuche-folket lider mycket eftersom de vill få tillbaka sitt land. Vi måste kämpa för att den nya grund­lagen blir ”plurinationell” och erkänner inte bara Mapuches rättigheter utan även alla andra folks, inklusive invandrares. Det finns många invandrare från andra latinamerikanska länder i Chile vars rättigheter inte garanteras, säger Javiera Castillo.

Ursprungsfolkens marginaliserade status i Chile bekräftas av det faktum att ingen etnisk kvotering kommer att göras till den konstituerande församlingen. Valsystemet gör det dessutom nästan omöjligt för partipolitiskt oberoende kandidater att bli valda, något som ytterligare bidrar till att exkludera ursprungsfolk som ofta är organiserade i sociala rörelser snarare än partier. Trots att en stor majoritet av chilenarna enligt opinionsmätningar väntas rösta ja på söndag och för en konstituerande församling återstår därför flera hinder för vänsters krav.

Men Javiera Castillo är trots det hoppfull.

– I Chile säger man att folket ”vaknade” i och med revolten förra året. Chile håller fortfarande på att vakna.

Som alla som någon gång vaknat från en mardröm vet är den dock inte alltid över för att man vaknat.