Fram tills nyligen stod improviserade tält på Barcelonas Plaça Catalunya och i träden hade kojor byggt för att ge härbärge åt 15M-rörelsens aktivister som använt torget som bas sedan protesterna började den 15 maj i år. I början av juni togs ett beslut om att avveckla tältlägren på torgen över hela Spanien och fortsätta kämpa för sina mål med andra medel.
– Tanken är att ge rörelsen ett mer städat intryck, en del av de som sover här nu är inte här för att hjälpa till och arbeta för rörelsens mål utan för att utnyttja infrastrukturen vi byggt upp, säger en av aktivisterna på torget som Flamman talat med.
Ett av de nya initiativen är att rörelsens medlemmar ska marschera till Madrid från alla delar av landet och på vägen samla på sig förslag och klagomål från de byar och städer de passerar på vägen. När de slutligen sammanstrålar i huvudstaden den 23 juli ska en stor demonstration hållas och därefter ska ett forum upprättas för diskussioner om rörelsens framtid.
I Barcelona är tanken att torget ska förvandlas till agora, en permanent mötesplats, efter att lägret avvecklats. Där ska medborgarna kunna träffas och diskutera olika frågor som berör dem. Flera veckor efter att beslutet tagits sov dock fortfarande ett hundratal personer i tält på torget. Natten till den 30 juni utrymde Kataloniens autonoma polisstyrka torget, utan att möta något nämnvärt motstånd. Samma mönster upprepades i ett flertal andra spanska städer i början av juli.
Att så många ändå valde att förbigå beslutet att utrymma torget berodde på sättet som rörelsen organiserar sig på. Även om den till viss del består av andra organisationer med specifika mål så är den största delen av ”de indignerade”, som de som stödjer rörelsen kallas, helt obundna. Rörelsen avvisar tanken på hierarki, valda representanter och tvingande majoritetsbeslut. Beslutet att montera ned de olika lägren togs i princip av en majoritet, men alla hade möjligheten att av egen fri vilja stanna kvar så länge de ville, och det var det många som gjorde.
Många av de som stannade kvar var radikalare än sina meddemonstranter och knutna till anarkistiska rörelser. Detta gjorde det enklare för det kristdemokratiska partiet CiU, som tog över både Barcelonas stadshus och det autonoma parlamentet i lokalvalen 2010 och 2011, att attackera rörelsen. Det var en lätt match för de konservativa att måla upp de polisiära åtgärder som vidtogs som åtgärder till medborgarnas försvar mot en bråkig rörelse.
Rörelsens förkastande av politisk representation har fler långtgående konsekvenser för dess relation med andra politiska aktörer. Även de socialistiska och gröna partier vänster om mitten som sympatiserar med rörelsen har fått sin beskärda del av glåpord. Cayo Lara, partiledare för spanska vänsterpartiet Izquierda Unida (IU), är en av de få etablerade politiker som aktivt stöttat rörelsen sedan starten. Han deltog den 15 juni i ett försök att stoppa en vräkning av en libanesisk familj som likt så många andra familjer i Spanien inte kunde betala lånet på sin lägenhet i Madrid. För sitt stöd belönades han med förolämpningar och en flaska vatten över sig av arga demonstranter sedan han börjat tala med pressen.
Organisationen som hade arrangerat aktionen försvarade Laras rätt att demonstrera som vilken medborgare som helst, men hos hela 15M-rörelsen är föraktet för dem som säger sig representera folket eller dem själva mycket starkt. Den 19 juni gick 200 000 medborgare ut på Spaniens gator. Utanför Deputeradekongressen, Spaniens parlament, ropade tusentals demonstranter ¡Que no, que no, que no nos representan! (De representerar oss inte!).
På grund av detta så är det notoriskt svårt att få rörelsens medlemmar att tala med media. Journalister har svårt att få grepp om rörelsens flyktiga existens i sociala medier och dess anonyma medlemmar. Nästan alla som Flamman talat med har mer än gärna velat ge sin egen åsikt, men har samtidigt varit noggranna med att poängtera att de inte representerar rörelsen. Några av de större organisationerna bakom rörelsen har språkrör som endast noggrant återger de ställningstaganden som organisationen beslutat om, och för övrigt sker de flesta uttalanden anonymt i rörelsens namn på olika hemsidor.
Pedro Belijar är en ung spanjor i ett land där ungdomsarbetslösheten närmar sig 45 procent. Han stödjer 15M-rörelsen, men som medlem i det styrande socialistpartiet PSOE sitter han på två stolar.
– En rörelse som är byggd underifrån på det här sättet är väldigt demokratisk, men jag är kritisk till rörelsens motvilja att utse ledare eller språkrör. Man identifierar ordet ledare med diktatur och inte med representation, men en dynamisk och effektiv rörelse behöver representanter, säger han till Flamman.
Trots dessa upplevda tillkortakommanden så tycker han ändå att rörelsens inflytande är positivt.
– Även om de kritiserar mitt parti så stödjer jag rörelsen. En oberoende folkrörelse var nödvändig för att väcka ett sovande folk, menar han.
DRY, ¡Democracia Real YA!, är en organisation som spelat en viktig roll i att dra igång protesterna den 15 maj och den 19 juni. Organisationen, vars namn betyder ”Riktig demokrati nu!”, definierar sig som en grupp av helt vanliga medborgare utan några band till politiska partier eller fackförbund, men som är indignerade över hur Spaniens politiska system fungerar. Organisationens språkrör har gång på gång upprepat att det inte rör sig om en vänsterrörelse, men det är allt annat än självklart när man läser dess manifest. Manifestet efterfrågar en etisk revolution, där människor värderas högre än pengar, rättvisare fördelning av samhällets resurser och att de rättigheter till värdigt boende, arbete och utbildning som slagits fast i Spaniens författning garanteras för alla medborgare.
Demonstrationen den 19 juni riktade sig främst emot den så kallade Euro Plus-pakten. Genom pakten, som innehåller en lång rad bestämmelser som förkastas av fackföreningar och vänstersinnade partier över hela Europa, kommer EU bland annat att direkt lägga sig i lönebildningen i medlemsstaterna och förhindra de indexerade löneökningar som länge låtit spanska arbetare behålla sin köpkraft trots inflation. DRY riktar även kraftig kritik mot den finansiella sektorn som ansvarig för den globala kris som slagit Spanien särskilt hårt, och sedan rörelsen tog fart har ett av de vanligast förekommande slagorden varit ”vi är inte varor i politikernas och bankernas händer”.
Det kan verka förbryllande att rörelsen vägrar ta på sig beteckningen ”vänster”. Antikapitalistiska slagord, försvar av arbetarnas rättigheter och politiska aktioner för att skydda de svaga i samhället gör att det är svårt att tvivla på rörelsens politiska hemvist. Öppna valsedlar är den enda fråga där de ur ett svenskt perspektiv kanske skulle placeras mer på den borgerliga sidan. I lokalvalen den 22 maj i år stärktes det spanska vänsterpartiet IU, men inte så mycket som man skulle kunna trott med bakgrund av de starka antikapitalistiska stämningar som råder i breda folklager. Istället vann de konservativa en förkrossande seger, samtidigt som antalet blanka och ogiltiga röster nådda nästan en miljon, mer än fyra procent av rösterna.
– Den europeiska vänstern har helt klart lidit många svåra förluster på senare tid, men jag tror att skälet till att inte kalla sig vänster är att de vill locka så många som möjligt till rörelsen, säger Pedro Belijar.
DRY:s språkrör håller fast vid att de är partipolitiskt obundna och inte heller kommer att bilda ett parti, men samtidigt är organisationen mer än bara en proteströrelse. De publicerar konkreta förslag på lösningar för Spaniens problem på sin hemsida, välargumenterade och
underbyggda med statistik och exempel.
Även om rörelsen är besviken på hur det styrande spanska socialistpartiets hanterat krisen och inte ser ett alternativ i inhemska partier så är frågan är varför de inte vill bilda ett eget parti. Ett sådant drag är alltid svårt i en etablerad parlamentarisk demokrati men rörelsen har vind i seglen och i Spanien är det lättare än i Sverige. År 2008 vann Nafarroa Bai en stol i den deputerade kongressen med bara drygt 62 000 röster i ett land med 45 miljoner invånare.
– Rörelsen är ett kaotiskt fenomen, som bara kunnat uppstå tack vare dagens sociala medier. Om rörelsen vill fortsätta att vara inflytelserik måste den definiera sig bättre och bestämma hur den vill påverka, säger Jordi Serra, framtidsforskare och medlem i GRISC-gruppen vid Barcelonas Autonoma Universitet.
– Som jag ser det så måste rörelsen röra sig mot att bli en bred folkrörelse med en mindre bred uppsättning frågor än den driver nu, och fokusera på frågor som det finns bred uppslutning bakom i rörelsen som att reformera valsystemet. Även om de inte bildar ett parti så tror jag inte att det kommer att ta lång tid innan vi ser några av de mest aktiva i rörelsen integreras i andra politiska partier, menar han.
Dessa partier blir troligen partier till vänster om mitten, där skulle Spanien må bra av förnyelse. Den europeiska vänstern borde kanske glädjas åt att det inte är vänsterns idéer som förkastas, bara beteckningen vänster.
