På SVT:s hemsida kan du rösta om vem som vann söndagens debatt mellan finansminister Anders Borg och socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros. Vem ska koras till vinnare? var också programledaren Karin Hübinettes första fråga till de professionella tyckarna vid debattens slut.
Det alltför vanliga spörsmålet är ett försök att skapa intresse kring den alltmer meningslösa tillställning som kallas politiska debatter.
Varför inte också ha en tevepanel till som direkt efteråt fick recensera paneldeltagarna Barbro Hedvalls, Maria Abrahamssons och Lotta Grönings insatser. Varför helt enkelt inte ha en panel som diskuterar panelerna, korar vinnare och analyserar vad programredaktionerna menar med att välja just dem?
Varför inte också samla en panel som får skärskåda programledarens jobb och varför sådana här debatter efter ett tag får mig att börja grubbla över deltagarnas frisyrval.
Jag har slitit mitt eget hår i förtvivlan över Mona Sahlins katastrof till igelkottskoaffyr. Den var ärtig typ 1980 och dessutom förstorade den hennes bakskalle på ett faraoliknande sätt. Odla page, Mona har jag bett framför teven. Och äntligen, nu har hon låtit håret växa ut. Jättesnyggt. Även Göran Hägglund lät sin missklädsamma piggfrisyr växa ut när han blev partiledare.
Nu började jag fundera på varför inte Thomas Östros skalar bollen helt och hållet utan behåller hårtufsarna på sidan och varför Anders Borg har en fet markerad bena á la 20-tal. Maria Abrahamsson själv skrev dagen efter i sin ledarkrönika i Svenska Dagbladet att Anders Borg borde byta glasögon. Men utan att fundera på varför den tanken korsade hennes högervridna hjärna. Jo, därför att det är svårt att hålla dem borta när politikerna vevar positivet av uttjatade signalord, flyhänta förenklingar och korta medieanpassade kärnfullheter.
Ja, frisyrerna tar över politiken eftersom debatterna inte regisseras hårdare, eftersom programledarna sväljer paroller eller bara fördelar ordet. Istället för att låta politikerna prata medietränad reklam borde tevejournalisterna med Brechts ord, sätta fingret på varje siffra och fråga- hur kom den dit? De måste helt enkelt ta ledningen och makten.
För att stävja politikerförakt måste de folkvalda pressas till konkretion och före debatterna komma överens om att döda minst fem av sina darlings. Ingen moderat får exempelvis säga utanförskap, bidragssamhälle eller arbetslinje. Om programledarna gjorde sitt jobb skulle vi också slippa panelerna. De finns bara till för att syresätta halvdöda tillställningar. Men tar slutligen kål på dem med apolitiska icke-frågor om dagsform, personkemi och självklarheter som exempelvis att tempen kommer att stiga ju närmare valet vi kommer. Oj, verkligen? När den politiska mittpunkten byggt bo så långt till höger så blir också paneldiskussionerna ett plågsamt forum för standardformulär 1 A Borgerlig Mainstream. I söndags fick vi höra, av Agendas tyckare, att småföretagarna har för krångliga regler, att vi lever i ett bidragssamhälle och att marginalskatterna är för höga.
Alltså, först skulle politikerna tycka om sin egen och motståndarens politik. Sedan skulle panelen tycka om detsamma. Dagens version av underhållande intressanta debatter handlar om att gå ner sig i ett träsk av subjektivitet. På 80-talet visade det sig att när Ronald Reagan slutade gnida in skallen med vax och istället började föna håret så ökade hans popularitet.
Reglera politikersamtalet, ansätt med fakta och siffror, så inte frisyrer blir politiska huvudfrågor även här.
