I tisdags presenterade LO rapporten ”Makteliten gör som de brukar”, den nionde rapporten i LO:s serie om maktelitens inkomstutveckling. Urvalet som utgör makteliten i rapporten består av 200 positioner i samhället som LO anser är de som har störst makt och inflytande över det svenska samhället. Dessa positioner delar de in i elva grupper, näringslivets Vd:ar, politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag, representanter från arbetsmarknadens parter, generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga verksamheter, politiker och höga tjänstemän i de tio största kommunerna, kommunala bolag i de tre största städerna, representanter från det traditionella ”överhetssamhället”, mediachefer/redaktörer och journalister, representanter från universitets- och forskarvärlden, chefsekonomer samt representanter från folkrörelseorganisationerna.

Makteliten gör som brukligt
Den genomsnittliga inkomsten för makteliten var år 2005 knappt fyra miljoner kronor, jämfört med en genomsnittlig industriarbetarlön som var cirka 261.000 kronor. Jämfört med år 1980, då spridningen i inkomst mellan maktelit och industriarbetare var som lägst, var maktelitens genomsnittliga inkomst år 2005 motsvarande tio industriarbetarlöner högre.
– Makteliten gör som de brukar, möjligen lite mer raffinerat, sade Erland Olauson vid en presskonferens i tisdags när rapporten presenterades.
Erland Olauson reagerar emot att de fackliga avtal med löneökningar på cirka fyra procent anklagas för att leda till löneglidningar som i sin tur leder till inflation. Han menar att det är det är de upptrissade lönerna och andra villkor för företagens maktelit som medför risker för inflation om arbetsgivarna delar ut löneökningar utöver avtalen även för andra högavlönade grupper.
– För dem gäller en helt annan moral, en annan agenda. De har inget ansvar för samhällsekonomin, sade han under presskonferensen

Sverige fungerade även 1980
Inkomstökningarna för medlemmarna i den grupp som LO kallar den ekonomiska eliten är de högsta. År 2005 tjänade dessa motsvarande 41 industriarbetarlöner. Men det är inte nivån som upprör LO mest.
– Det är svårt att säga vad som är en rimlig nivå. Det som vi blir mest upprörda över är när de säger till folk att det finns ett löneökningsutrymme på 3,7 procent men själva ökar de med 7,5 procent. Det är inte acceptabelt. 1980 var vi nere på mycket mer beskedliga skillnader och så vitt jag vet fungerade Sverige även då, sade Erland Olauson under presskonferensen.
På frågan hur LO ska kunna motverka denna utveckling mot allt större inkomstskillnader menar Erland Olauson bland annat att de kan agera genom att tala om hur skillnaderna ser ut. Ett annat sätt är att de ska se till att medlemmarna får de löneökningar som löneutrymmet ger möjlighet till. Dessutom kan finansmarknadsminister Mats Odell se fram emot ett öppet brev från LO. De vill försöka få AP-fonderna att ta ett större ansvar för inkomstutvecklingen bland toppcheferna och de vill ha ett riksdagsbeslut om ett tydligare ramverk för AP-fonderna.