Till Torbjörn Tännsjö Flamman nr 26 och Jörn Svensson, Flamman nr 27. Vårt inlägg om Vänsterpartiets EU-politik har fått intressanta svar i Flamman av Torbjörn Tännsjö och Jörn Svensson. Vi är eniga i mycket av vad de framför. Vi delar Jörn Svenssons bild av EU:s utveckling och behovet av folkbildning i frågan. Men vi vidhåller att ett för starkt fokus på frågan om utträde lätt blir ett problem för Vänsterpartiet.
Frågan drivs egentligen inte aktivt och många av partiets medlemmar och företrädare tror inte att kravet är möjligt att uppnå. I EU-valet var det tydligt att många väljare som delar vår kritik av EU, men inte tror att ett utträde är önskvärt eller möjligt, avfärdade Vänsterpartiet som alternativ. Internt i partiet har utträdeskravet, kanske omedvetet, blivit en ursäkt för att inte fördjupa sig i den konkreta sakpolitik i EU som allt mer styr oss.
Torbjörn Tännsjö argumenterar för överstatlighet på global nivå i kombination med fortsatt kritik mot EU. Det är en hållning som vi har mycket sympati för. Vi tror att överstatliga beslut och organisationer i olika former kan göra stor nytta för att lösa globala problem exempelvis på miljöområdet. Nationalstaten är inte alltid den bästa grunden för att bedriva politik.
EU:s överstatlighet är däremot allt för dåligt demokratiskt kontrollerad, allt för långtgående och byggt på en marknadsliberal grund som i själva verket förvärrar många problem.
Vänsterpartiets EU-politik formulerades i valrörelsen nästan enbart negativt, ibland nästan populistiskt. Partiprogrammet slår fast att det är en ”illusion” att tro att EU kan förändras inifrån. Det kan möjligen vara korrekt i en strikt akademisk diskussion, men att på förväg underkänna alla möjligheter till reformer är att självmant marginalisera sig som politisk kraft.
I partiprogrammet kräver Vänsterpartiet vidare inte bara utträde ur EU utan även att unionen ska upplösas. Ett krav som inte bara framstår som orealistiskt utan även som att vi föreskriver om andra nationer ska vara med i unionen.
För något år sedan genomförde vårt norska systerparti, Sosialistisk Venstre (SV), en genomgripande och förutsättningslös intern EU-debatt efter vilken ett nytt beslut om partiets EU-politik formulerades. Processen visade ett starkt internt stöd för SV:s motstånd mot norskt medlemskap i EU. Vi tror att en sådan förutsättningslös diskussion där olika uppfattningar medvetet lyfts fram vore nyttig även för Vänsterpartiet. Vi kan se tre huvudvägar som vårt parti kan gå i frågan:
– Vi överger kravet på utträde och blir för EU-medlemskapet.
– Vi klargör att det var riktigt att motsätta sig medlemskapet i EU och att vi inte har omvärderat den ståndpunkten, men att frågan är avgjord för överskådlig tid. Vi fokuserar därför våra krafter på att som ett EU-kritiskt parti arbeta för att förändra EU inifrån och utifrån.
– Vi har kravet om utträde ur EU som partiets strategi, driver frågan aktivt och formulerar mer tydligt ett konkret alternativ till EU-medlemskapet.
Vi motsätter oss absolut det första alternativet. EU har varken blivit mer demokratiskt eller progressivt och med den synen riskerar vi att hamna i den federalistiska utförsbacken. Den tredje linjen tror vi tyvärr saknar politisk realism i dagsläget medan det andra alternativet ger oss störst möjlighet att formulera en slagkraftig och radikal Europapolitik. Denna bör vara tydligt antifederalistisk och syfta till att öka de nationella parlamentens makt över EU.
Tyngden i vår politik läggas på tydlig och saklig EU-kritik kombinerat med de genomgripande och systemändrande förändringar vi vill göra av EU. I fokus bör våra krav om demokratiska reformer av EU, en annan ekonomisk politik, arbetsrätt och respekt för folkomröstningarna om Lissabonfördraget/konstitutionen stå.
Dessutom bör det goda arbete som vårt parti faktiskt har gjort i EU inom exempelvis kvinnofrågor, miljöpolitik, djurrätt och arbetsrätt lyftas fram.
