… vore det verkligen på tiden att avliva myten om sjukskrivningsfusket. Att denna myt, grundad av Alf Svensson i valrörelsen 2002, har fått fortleva är skandalöst. Eller bara ett tecken i tiden?
Nu vill folkpartiet tillsätta en antifuskminister. Verkligen häpnadsväckande hårda tag mot ett fenomen som inte finns. Är det verkligen ingen som frågat sig vad som ligger bakom pratet om sjukskrivningsfusk? Jag har gjort det. Och det går inte att hitta någonting som säger att fusk skulle vara ett utbrett eller ens ökande problem. Snarare tvärtom. De larm som kommit – och det som ökar sjukskrivningstalen – handlar om sjuknärvaron, att folk går till jobbet fastän de är sjuka. Så varför frodas denna ”sanning” att fusket skulle vara stort och dessutom ett ökande problem? För att några vill att vi ska arbeta mer, förstås. De tjänar på vårt dåliga samvete.

Det värsta är att dessa några är ungefär samma gäng som gjort oss sjukare. Det är de som dragit ner på den offentliga sektorn och sagt upp privatanställda. På många håll har en halv personalstyrka dragits ner. Det innebär, givetvis, att kvarvarande personal får arbeta dubbelt så mycket. Neddragningarna har följt ett logiskt mönster. Först odlades myten om att den offentliga sektorn var ”trög”, ”byråkratisk”, att det fanns ”luft i systemet”. Därefter gjordes så stora nedskärningar att verksamheten – och personalen! – blev lidande. Därefter var det lätt att få gehör för idén att offentlig sektor var en dålig modell över huvud taget.
Privata sektorn har även den följt ett logiskt mönster. Idag sägs anställda upp från bolag som gör miljardvinster, utan att någon knappt reagerar. Det är nödvändigt, sägs det, och ingen frågar varför. Vad är samhället och politiken till för – företagen eller människorna?
Svenska direktörers löner är bland de högsta i världen. De ljuger för att kunna tjäna pengar. Vi måste genomskåda dem.