… så bekräftar händelserna efter terrordådet i London återigen att det så kallade kriget mot terrorismen inte är något annat än en ny upplaga av den gamla koloniala konflikten mellan ”the West and the rest”. Men idag kan resten av världen inte geografiskt avgränsas från de koloniala kärnländerna – och det innebär att kolonialkriget även utkämpas på hemmaplan.
Att konstruera muslimska fundamentalister som demokratins och ”världssamfundets” farligaste motståndare är, förstås, en mycket bekväm tolkning av den pågående striden mot den unipolära värld vi lever i. Den ger på hemmaplan ytterligare grogrund för såväl öppen rasism och (koloniala) polisövergrepp som vanföreställningar om den västerländska civilisationens universella överlägsenhet. Konsekvensenligt har den brittiska polisen nu officiellt fått order att skjuta för att döda, och (mörkhyade) Jean Charles de Menezes blev deras första offer. I invandrartäta bostadsområden genomförs nu dagligen razzior. Och framför allt den pakistanska befolkningen får stå ut med ökad diskriminering och alienering från majoritetssamfundet.
På bortaplan motiverar terroristfobin kulturimperialism och en allt mer oförblommerad kolonialism. Men enligt propagandan upplever vi inte ett nytt skede i den europeisk-nordamerikanska kolonialismens utveckling, utan det är ”världssamfundet” som bekämpar ”terrorismen”.
Men vad är ”terrorism”? Att bomba oskyldiga civila i London, Madrid eller diverse turistorter runtom i världen är såklart värsta sortens terrorism. Att ödelägga hela byar, stadsdelar eller tätt bebodda palestinska flyktingläger verkar däremot inte vara det, utan ”vedergällning” eller rentav ett resultat av kriget mot terrorismen.
Inte är det särskilt märkvärdigt att stödet för terrorattackerna mot kolonialmakterna ökar bland världens trälar…
