… har väl sällan äpplen och päron blandats så vilt som i debatten om våldet mot kvinnor. Svenska sådana.
Efter Evin Rubars debattinlägg ”Könskriget”, har många begrepp ställts på ända. Att hävda att det finns en könsmaktsordning har plötsligt blivit extremfeminism.
Och rapporten Slagen dam, till vilken Eva Lundgren är medförfattare, lyckades bara kortvarigt att utvidga synen på våld mot kvinnor. Evin Rubar var först ut med att, luddigt och utan egentlig källredovisning, ifrågasätta rapporten och uppfinna en motsättning med annan officiell statistik. Nu har pressen följt efter.
Slagen dams författare har aldrig hymlat med att de undersöker allt slags våld – fysiskt, sexuellt och psykiskt. Således ingår även hot och trakasserier i de frågor de intervjuade kvinnorna fått svara på. En av de viktigaste funktionerna rapporten hade var att studera just mängden av trakasserier mot kvinnor och tjejer i allmänhet – inte endast de fysiska, inte endast de anmälda, inte endast förra året.

Självfallet kan en enkätundersökning, som ställer frågan hur många kvinnor som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld eller hot någon gång efter 15-års ålder, stå i strid med andra undersökningar, gjorda till exempel av SCB. Eller kanske inte alls stå i strid med, eftersom SCB till exempel främst undersöker per år. Förra året var det rimligen inte lika många kvinnor som utsattes för våld, som de som nånsin gjort det. Särskilt inte om man separerar det anmälda våldet från det begångna.
Om en rapport utvidgar våldsbegreppet till att till exempel innefatta även hot, blir det logiskt att våldet på pappret ser ut att ha ökat. När det som i själva verkat har ökat är vår förståelse av vad maktrelaterat våld är för något.
Egentligen är dessa olika faktorer vare sig komplicerade eller förvirrande. Men det verkar som om många journalister, under den senaste tiden, gjort det till sin huvuduppgift att förringa kvinnoförtrycket snarare än ge en rättvisande bild av det.