… är det en hårfin skillnad mellan rimlig kritik mot sexualisering i samhället och allmän moralpanik.
I dagarna har vissa upprörts över att RFSU upplyser om analsex i svenska skolor.
Moralistiska ledarskribenter ska givetvis inte vara vägledare för unga människors sexualvanor. Och inte RFSU heller för den delen. Men vuxna kan vara vägledande för unga in i ett sexualbeteende som inte skadar någon annan, som inte innebär onödiga risker och som inte innebär skuld och skam. RFSU:s informatörer är nog väl lämpade för detta.
Det finns inget upprörande eller osunt med analsex som sådant. Det finns heller ingen anledning att knuffa in unga i sexuella vanor de inte är mogna för. Det viktiga är att kunna ta som utgångspunkt ungas faktiska beteende och kunskaper.
En ung tjej eller kille måste få vara trygg nog att kunna säga nej i alla situationer, inte minst sexuella, till sådant han eller hon inte önskar. Chansen för detta ökar med en jordnära och okomplicerad sakframställning. Och om elever får tillräckligt mycket tid i sexundervisningen i skolan, för att reflektera över känslor och relationer, inte bara smittspridning och preventivmedel.
Jag kan också tycka att samhället sexualiseras på ett dåligt sätt. Det innebär inte att osunda tabun håller på att brytas. I vårt patriarkat går sexualisering hand i hand med moralism. ”Moral” används fortfarande för att stigmatisera kvinnors sexualitet. Kvinnors egen sexualitet är ett hot mot manssamhället.
Men mer oroande än analsex är till exempel den (oventenskapliga) enkäten på Aftonbladet.se som visade att 40 procent av kvinnorna idag är helrakade i underlivet. Helrakade underliv för tankarna till barnkroppar. Att alltfler tänder på sådant är alarmerande, i en tid när porr florerar fritt på nätet och undersökningar visar att porr påverkar sexualbeteendet.
