… hölls i helgen det första mötet med de rödgröna arbetsgrupperna. Stämningen beskrevs nästan som uppsluppen av reportrar på plats. En av de självklara frågorna var hur pass eniga partierna var. Någon påpekade att de borgerliga kommer att skjuta in sig på frågor där det råder oenighet och visa på att oppositionen inte är ett regeringsdugligt alternativ. Precis som om det har rått kaos i hela Sveriges historia fram till 2006.
Vad som däremot tydligt har ändrats från och med alliansens bildande är de mindre partiernas möjlighet att profilera sig. Centerpartiets totalomvändning när det gäller kärnkraft är ett bra exempel på det.
Ett annat är kristdemokraterna. Jag kommer ihåg en tv-intervju med Göran Hägglund för något år sedan. När han fick en tittarfråga om vad han tyckte om att barn drabbades när deras föräldrar utförsäkrades eller fick sänkt a-kassa, rodnade han och slog ned blicken. Kristdemokraternas väljare må vara urkonservativa, men jag misstänker att många, särskilt inom frikyrkorörelsen, har svårt att identifiera sig med den nya rollen som batongliberal fullt ut. Deras sympatisörer måste rimligen undra vad som egentligen är skillnaden mellan de borgerliga partierna. Kanske är även miljöpartiets ändrade inställning till EU ett utslag av samma enighetssymtom.
Det rödgröna samarbetet kan mycket väl visa sig vara helt annorlunda mot alliansens. Att man tar in exempelvis fack och folkrörelser i samtalen verkar lovande. Men jag vill ändå höja en varningens flagg för fällan att sträva efter enighet. Kan man bara komma runt det, kan oppositionssamarbetet bli lika roligt som det verkade efter första arbetsgruppsmötet.
Och förhoppningsvis behöver inte vänsterpartister slå ned blicken och hoppas att gemene man glömt vad som var partiets hjärtefrågor för ett par decennier sedan.
