… tänker jag på min mamma varje gång jag hör någon tala sig varm för feministiskt självförsvar.
Liksom grannarna köpte hon ett bostadslarm av försäljaren från säkerhetsbolaget som knackat dörr och visat upp branta kurvor över inbrottsanmälningarna.
– Men det kan ju ändå hända, resonerade hon när jag räckte henne en artikel om att området inte haft ett enda inbrott på två år.
Rädslan är inte logisk. Rädslan för brott är ofta större än risken att utsättas för det. Att det finns de som profiterar på andra människors rädsla och gärna underblåser den är inget nytt, oavsett det är säkerhetsbolag, kvällstidningar eller politiska partier som passar på att slå ett slag för hårdare tag. När vänstern argumenterar med rädsloargument rör man sig ytterst nära samma reaktionära träsk av osanningar som sina allra värsta motståndare.
På en kampanjsida för feministiskt självförsvar läser jag:
”Vi har tröttnat på att vi som tjejer tvingas gå omkring och vara rädda, och att våra liv ständigt begränsas. Vi har tröttnat på att tvingas ta omvägar från bussen, undvika mörka parker och att man inte ska kunna våga gå ut på kvällen om man inte vet att man kan få sällskap med en kompis hem efteråt”.
Det är inte risken för att utsättas för våld i den egna relationen som är utgångspunkten utan den enskildes, i praktiken rätt obefogade, rädsla för en okänd man på gatan. Frågan är om det gagnar den sanna bilden av kvinnovåldet?
I fyra år har jag gått igenom alla inkomna mål på Göteborgs tingsrätt. Jag kan räkna en handfull överfall på kvinnor där gärningsmannen var obekanta män, men det går inte en dag utan att jag hittar grova kvinnofridskränkningar eller misshandelsfall där våldsmannen är en pojkvän, sambo eller make.
– Men det kan ju ändå hända, resonerar kanske självförsvarsinstruktören.
Eller kanske är det så att rädsla ”säljer” bra också för vänstern?
