…ringde det på ytterdörren en kväll i höstas.
– Det är en affär du inte kan förlora på, sa den propert klädda kvinnan från nybildade bostadsrättsföreningen som försökte få ett nej till ett ja.
– Men jag flyttade ju hit för att jag tyckte om innergården, området och att det inte fanns så mycket jobbiga kulturmänniskor från Majorna här, svarade jag.
– Nu betalar du ju massa pengar till en hyresvärd, det är väl bättre att du betalar de där pengarna till dig själv, kontrade hon.
– Men det är alldeles för mycket pengar för mig och förresten skulle jag väl bara få börja betala till banken, inte till mig själv, svarade jag.
– Men det är ju en bra affär, sa den propra kvinnan igen.
– Du har väl inte glömt att det är avdragsgillt? Den här gången betonade hon varje stavelse i orden.
– Men den här historiskt låga räntan kommer ju inte vara för evigt och värdet vet vi väl inte förrän den dag lägenheten säljs? Och då kan läget vara ett helt annat. Kolla hur det var för tjugo år sedan, i slutet av 80-talet, sa jag.
– Men det finns ju avbetalningsfria lån, inflikade hon.
– Men de lånen måste ju också betalas av någon gång, sa jag.
– Men banken säger ju att det är en bra affär, upprepade hon och jag tyckte att det glänste till i hennes båda ögon.
– Ja, det är samma bank som gick i konkurs på grund av dåliga fastighetsaffärer för bara 15 år sedan som säger det. Och jag vill ha mitt liv så tryggt som möjligt. Det där innebär otrygghet och det vill jag inte ha, sa jag.
– Vi är alla olika, sa hon.
– Ja, just det, sa jag och stängde vänligt men bestämt dörren till den propert klädda kvinnan med de glänsande ögonen. Och ett nej förblev ett nej.