…tycker Åke Green att ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. Enligt svensk lag får han tycka det. Däremot är det tveksamt om han får sprida den åsikten till en större krets av människor. Det är det som Högsta domstolen nu ska försöka reda ut.
Hetslagstiftningen är djupt problematisk. Jag kan utan problem citera Åke Greens åtalade yttrande, och därmed sprida det till ännu fler människor så länge jag inte håller med om det. I någon mån kan jag till och med hålla med om det så länge jag gör det inom ramen för en diskussion om yttrandefriheten. Brott mot lagen om hets mot folkgrupp är nästintill helt beroende av syftet med ett yttrande, inte effekten av det. Därmed blir den också osedvanligt godtycklig. Åke Greens uttalanden om ”sexuella abnormiteter” fortsätter att spridas av var och en som refererar det nu liggande åtalet. Men bara pastorn själv riskerar att straffas för det.

Det finns dock ingen väsentlig skillnad mellan att uttrycka missaktning om homo- och bisexuella, och att uttrycka missaktning om judar, kurder eller araber. Den utvidgade hetslagstiftningen innebär inte större gränsdragningsproblem än den gamla lagstiftningen. Därför klingar det falskt när kyrkliga företrädare går till storms mot ”de nya inskränkningarna i yttrandefriheten”.
Problemet med hetslagstiftningen är inte heller först och främst inskränkningarna i yttrandefriheten. Det stora problemet är snarast det motsatta: att så fort ett yttrande uppnår spridningsrekvisitet så blir lagen meningslös. Visst kan man straffa Åke Green, men hans åsikter försvinner inte ur debatten för det. Vilket torde bevisas av att i stort sett alla som valt att diskutera det nuvarande åtalet i den offentliga debatten funnit det omöjligt att föra den debatten utan att själva citera de ”förbjudna” orden.