I analyserna av högerpartiernas seger – varför och därför – vänder och vrider vi på olika teorier. Hur kunde detta hända? Jag håller med om att Reinfeldt och gruppen kring honom planerat sin linje ytterst smart. Med demoniseringen av socialdemokraterna, med förlöjligandet av Göran Persson. Med sitt fokus på just arbetslösheten.
Så minns vi nu också alla påståenden från ”Alliansens” sida om de sjukskrivnas fusk och benägenhet att simulera sin sjukdom. Att sjukpensionärer borde arbeta deltid eftersom de uppenbarligen orkade detta. Och bedömningen att de arbetslösa i sin lättja inte sökte arbete energiskt nog. Att alla dessa sjuka och arbetslösa ”belastade systemen”. Alldeles i onödan. Maud Olofsson uttalar sig: Vi skall alla arbeta som små bävrar. Inte gapa efter ”bidrag” som krävande fågelungar. – Bäverkvinnans visdom!
Tragiskt nog var det så (och är fortfarande) att propagandan om fusk och arbetsovilja tas upp som sanningar av stora grupper i samhället. Vi är en nation som håller styvt på luthersk arbetsmoral och kan grupper misstänkliggöras och skyllas för att smita från arbete och arbetsliv blir de tacksamma objekt för ovilja. De som tar våra skattepengar. Och även på detta vann ”Alliansen” röster! Något som också ingick i strategin.
Socialdemokratin kritiseras hela tiden för att skydda dessa grupper och för att ge dem ”våra pengar”. En av angreppslinjerna mot Göran Persson i debatt. Svårt att försvara sig mot. Ingen socialdemokrat eller vänsterpartist kan ju med hedern i behåll säga sig vilja skära sönder välfärdssystemen. Att i en debatt förklara hela samhällsbilden hinns inte med. Medan snabba (och osanna) högerangrepp slog.
Högerpropagandan mot de mest utsatta i vårt samhälle gick så väl hem. Alla småborgare jag känner applåderar hårda tag mot ”fusket”. Där har vi den gamla lutherska moralen och kraven, men också en helt modern omsvängning mot ”satsa på dig själv”. Sedan 1970-talet har en brett upplagd kampanj om det fina i egoism och extremindividualism genomsyrat samhället. Förfört oss mer än vi själva anar. Bland de smarta och unga är ett begrepp som solidaritet definitivt ute. Och töntstämplat. De smarta och framgångsrika skriver samhällsmönstret. En slags ideologi om centrering kring individen och familjen. Den egna så välartade familjen.
Vad högerpartierna förteg var att det helt enkelt inte finns arbete åt de trehundrasextiotusen arbetslösa. Globaliseringen har tagit de arbetstillfällena ifrån oss. Att förvandla de arbetslösa till pigor och trädgårdsdrängar åt medelklassen fungerar ju inte samhällsekonomiskt.
Vad högerpartierna förteg när det gäller de sjukpensionerade och långtidssjukskrivna är att inget företag anställer en sjuk person som kanske fungerar som arbetande någon dag i veckan – när krafterna räcker – men sedan måste vila för att återhämta sig. Det är sant att många sjukpensionerade gärna vill ha någon lätt form av deltidsarbete. Så långt de orkar. Men då måste vi ju, i samhällsregi, skapa arbetsplatser organiserade för detta behov. Den sanningen redovisade inte högerpartierna. De var lögnare. Hela vägen. De förförde många med sin – på ytan – berättigade kritik mot vad de kallade ”utanförskapet”.
Men vilka är vi som suger i oss angrepp mot sjuka människor, arbetslösa människor? Är vi så dåligt pålästa och har så dålig stadga att vi vill tro på sådana lögner?
Hur hanterar vänstern nu en ideologisk omsvängning som bygger ut ett redan existerande förakt för svaghet?
Genom information och motargument. Genom att visa verklighetens samhälle. Vad den så kallade ”marknaden” betyder av social dumpning.
En önskedröm att nå ut i samhället med vänsterns samhällsbild. Den omvända mot högerns. Sanningen så långt vi känner den.
En omöjlighet i dagsläget. Marknaden behärskar media. Alla kanaler att nå ut. Kan vänstern övervinna det enorma underläget? Hur organisera egna informationsvägar för att nå fler människor? Denna fråga måste lösas.
