Applicerade du årets röda första maj-nagellack med en helt vanlig pensel? Aldrig mer.
Dagen efter hade nämligen tredje säsongen av Ullared-avstickaren Jakten på storsäljaren premiär. Där tävlar uppfinnare om att skapa en produkt som är användbar och prisvärd nog att säljas i stadens populära varuhus Gekås, och vinnare blev ”X-brush”, en nagellackspensel med teleskopfunktion.
Serien Ullared är Kanal 5:s mest framgångsrika program någonsin, och för tittarna är den halländska shoppingorten lika svensk som bryggkaffe. Men kritikerna anklagar serien för klassförakt.
Enligt medieforskaren Göran Eriksson fyller realityserier som Ullared rentav en funktion för den nyliberala kapitalismen. Serierna har en ”medelklassblick”, som uttrycker sig genom att karaktärerna via ljudeffekter och klippning framställs som smaklösa och fåniga. Därigenom skapas ett misslyckat de som tittaren distanserar sig från genom skratt och avsky, vilket samtidigt befäster ett lyckat vi som tittaren kan identifiera sig med. Fattigdom och skuldsättning framställs som ett resultat av karaktärssvaghet och arbetarklasskultur, snarare än av ekonomiska orättvisor, vilket i förlängningen gör det lättare att skära ned på välfärden.

Nog ligger det något i analysen. I Jakten på storsäljaren presenteras en uppfinnare med japansk bakgrund som ”Japan-Jocke” och när han skojar om sin flugfångare rör inköparen inte en min, vilket får innovatören att framstå som socialt inkompetent. Och medan Ullared-serierna ändå innehåller en hel del värme så verkar exempelvis Lyxfällan nästan ha skapats för att skylla fattigdomen på de fattiga.
Men tolkar deltagare och vanliga tittare det på samma sätt som kritikerna? Eller kan det också vara så att de medverkande är medvetna om överdrifterna, men trots dem gillar att bli igenkända och representerade? Kan man till och med se det som att arbetarklasstittarna är med på skämtet men till skillnad från de många medelklasstittarna inte känner förakt för de medverkande, som de måste projicera någon annanstans.
Bland lantlig arbetarklass finns det i varje fall en tradition av att skoja med sig själv. I folklustspel som Stefan & Krister tillhör ju stereotypa anspelningar på arbetarklassen som översexuell, smaklös, dum och gränslös standardrepertoaren. Är det klassförakt?
Dilemmat aktualiserades i Aftonbladet när Åsa Linderborg rök ihop med en SVT-producent om serier som Uti Bôgda och Leif & Billy. Visst måste tv-serierna skärskådas; det är ju en del i att ta dem på allvar. Samtidigt verkar knegare kunna ta ett skämt, och behöver kanske inte några stockholmska riddare att, i deras namn, skälla ut deras tv- och shoppingvanor.