Helst vill vi förstås efter valet 2026 ha en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men politiken följer inte alltid önskelistor, och mycket talar för att Centerpartiet kommer att behövas för att skapa en majoritetsregering. 

”Det går inte”, säger pessimisten. Men vi är optimister. Det går i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, och i Sverige samregerar V och C redan i både regioner och kommuner. Så varför skulle det inte gå i riksdagen?

I praktiken har Centerpartiet, genom att utesluta varje samarbete med Sverigedemokraterna, inget alternativ till en rödgrön regering med Magdalena Andersson som statsminister. Detta börjar nu gå upp för Centerledningen, som inser att ett samarbete med Vänsterpartiet troligen kommer att bli nödvändigt för att en regering utan SD ska kunna bildas.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. 

Den ekonomiska politiken är självklart central och här finns betydande skillnader. Inte bara mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet, utan mellan dem och samtliga rödgröna partier. Så varför skulle de få diktera den ekonomiska politiken? 

Alla partier kommer att behöva kompromissa, även Centerpartiet. Men också på ekonomins område finns viktiga frågor, där en möjlig samsyn kan uppnås. Det är inte socialismen som står på dagordningen, men den ekonomiska politiken får under inga omständigheter leda till att ojämlikheten ökar.

Rader av undersökningar visar att Centerpartiets väljare är de borgerliga väljare som ligger närmast de rödgröna partierna när det gäller jämlikhet, också på det ekonomiska området. I vårens Som-undersökning hade andelen centerpartister som placerar sig till höger mer än halverats, och deras inställning till skattenivåerna ligger nu nära Socialdemokraternas.

Skillnaden mot de tre högerpartiernas väljare är alltså stor. Mot denna bakgrund borde det gå att komma överens om en ekonomisk politik som inte ökar de ekonomiska klyftorna, och som skyddar den gemensamma välfärden.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. Inte minst gäller det klimat och miljö. Här finns förutsättningar för en mer offensiv politik. C borde tillsammans med V och MP kunna sätta stopp för socialdemokratiska tankar på utbyggd kärnkraft samtidigt som stora satsningar görs på utbyggd järnväg och kollektivtrafik, både i städer och på landsbygd. 

Och när det kommer till demokratin och rättsstaten finns en stark gemensam grund, medan regeringen angriper yttrandefriheten och vill gradera medborgarskapet. Att sådana frågor alls står på dagordningen visar hur allvarlig situationen är. Centerpartiet borde tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunna enas om en humanare och mindre repressiv migrations- och kriminalpolitik. 

Slutligen behövs en politik som faktiskt gynnar landsbygden. Bönder och andra småföretagare har länge missgynnats av en industripolitik som främst gagnat stora bolag, ibland med förluster för hela samhället, som i fallet med Northvolt. 

Vi ser därför goda förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan de tre rödgröna partierna och Centerpartiet. Under alla omständigheter är ett sådant alternativ överlägset ett fortsatt styre med SD som ledande kraft.

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.