”Dagens viktigaste fråga”, lyder rubriken på den första artikeln i tidskriften Contra från 1975.

”En tredjedel av världens befolkning lever i dag i kommunistiska stater. Under en kommunism som har uttalat expansiva mål, och som strävar efter att lägga under sig fler områden, så snart tillfälle bjuds”, skriver de i den osignerade ledartexten.

Allende hade just kuppats bort av Pinochet, och i Grekland härskade militärjuntan. Men riskerna med kommunistiska regimskiften var enligt Contra ”mycket mer långtgående än faran med den ena eller andra militärjuntans maktövertagande”.

Den viktigaste frågan just nu, menar man, är snarare ”bristen på ett samordnat politiskt program mot kommunismen”.

Under 50 år har Contra varit en udda fågel i svensk media. På en och samma gång bokstavligen underjordisk – under de första åren producerades tidskriften i en ”källarskrubb på 25 kvadratmeter” i Stockholms södra förorter – samtidigt som den haft kopplingar till den yttersta toppen inom näringsliv och politik.

– När vi började så fanns det egentligen ingenting alls i vår genre, säger chefredaktören Carl G Holm till Flamman.

Man skrev ofta om både Sovjetunionen och Olof Palme, och beklagade sig över att skattepengar gick till ”en extremsocialistisk så kallad punkrockgrupp” som Ebba Grön och ”en vänsterradikal halvpornografisk tidskrift” som ETC.

Men tidskriften introducerade också tidigt vad som senare skulle bli känt som nyliberalism, och publicerade bland annat ett brev till redaktionen av ekonomen Milton Friedman. I ett annat nummer intervjuades ekonomipristagaren George Stigler. Bland tidningens återkommande teman finns såväl reklamens förtjänster och rätten till hemskolning, som stöd till antikommunistiska rörelser runt om i världen – inklusive talibanerna i Afghanistan.

– De har varit lite före hela tiden, säger forskaren Tobias Hübinette (bilden), som länge intresserat sig för Contra.

– Först gick man i bräschen för den nyliberala hållningen, innan ens Moderaterna hittat dit. Det var wacko att läsa österrikiska ekonomer som moderat på 50- och 60-talet. På 70-talet började de tankarna få lite mer gehör, men de var ändå udda. Samtidigt var man aggressiva antikommunister.

När Thatcher och Reagan börjat införa nyliberalism i regeringsställning i Storbritannien och USA öppnade Contra nya dörrar högerut. Tidningen var tidig med att knyta sig till de nya högerpopulistiska partierna i Norden, och intervjuade bland annat norska Fremskrittspartiets grundare Carl I Hagen, den danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup – och Sveriges egen Ian Wachtmeister.

– På 80-talet och 90-talet var de tidigare än andra på högerkanten med att öppna för Ny demokrati och senare även Sverigedemokraterna, säger Tobias Hübinette.

Med den nya vågen av högerpopulism, där figurer som Argentinas Javier Milei och USA:s Donald Trump kombinerar nedskärningspolitik med djup konservatism, tycks världen till sist ha kommit ikapp den lilla högerpamfletten från Farsta.

Ändå väljer redaktionen att lägga ned tidningen.

”Vi arbetar nu på nummer 6 2025 som kommer ut inom kort. Sedan kommer nummer 1 och 2 2026, varefter utgivningen upphör som papperstidning. Efter femtio år”, skriver redaktionsmedlemmen Carl G Holm i ett mejl till Flamman i början av november.

Uppdraget slutfört – eller? Det här är berättelsen om Contra.

Carl G Holm var en av de tre unga stockholmskillar i 20-årsåldern som grundade Contra år 1975. De hade alla en bakgrund i MUF, där Holm i slutet av 60-talet satt i styrelsen för Stockholmsdistriktet tillsammans med bland andra Carl Bildt.

– Contras grundare var i samma generation som en massa vänsterradikala unga. Men i unga 20-årsåldern gick de åt motsatt håll, säger Tobias Hübinette.

Redan då var Holm en del av högerfalangen. I en insändare till studenttidningen Gaudeamus beskrev han Bildt som ”en av många politiska vänsteropportunister” som tillåts husera fritt i ”det vänstervridna och jämlikhetsgalna Moderata samlingspartiet”.

Sedan grundandet har de spelat rollen av kontaktyta mellan näringslivet, Moderaterna och extremhögern.

Samtidigt var han och Contrakollegan Géza Molnar dubbelorganiserade i Demokratisk allians, en högerorganisation som enligt Tobias Hübinette hade drygt 500 medlemmar (varav en var rockartisten Magnus Uggla). Tobias Hübinette beskriver Demokratisk allians som det ”största försöket” till en motvikt mot FNL-rörelsen, som hade bildats till stöd för det socialistiska Nordvietnam.

– Men båda bestod egentligen av barn och ungdomar från samma akademiska bakgrund. Det låter nästan stereotypt, men det fanns familjer på Östermalm där ena syskonet gick i FNL-tåg och det andra var med i Demokratisk allians. Ibland drabbade de samman på stan.

Han säger att Demokratisk allians dock aldrig lyckades bli lika stora som FNL-grupperna, och beskriver det som att organisationen senare ”urartade”.

– De bevakades tidigt av Säpo, som såg tendenser mot radikalisering. En del DA-ungdomar var ute och slogs, och allierade sig med raggare för att ge sig på vänsteraktivister. Till slut splittrades förbundet i olika fraktioner, varav en var Contra.

– Några gick åt det nazistiska hållet, bland andra Leif Zeilon som grundade Bevara Sverige svenskt och senare Sverigedemokraterna. Men Contra gick inte ditåt. De var absolut radikala, men inte rasister.

Samtidigt var det just högerextrema kopplingar som lyftes fram när Contra-redaktionen uteslöts ur både Demokratisk Allians och MUF i mitten på 70-talet.

1975 kom de första numren av tidningen, först under namnet Progressiv information. Strax därefter bytte man till Contra, då redaktionen menade att begreppet ”progressiv” svärtats ned av vänstern. (1)

I programförklaringen uppgav sig den nya tidningen vara intresserad av ”antidemokratiska rörelsers underminerande verksamhet”. Man sade att man satsade på att bevaka både kommunistpartierna och nazistiska grupper som Nordiska rikspartiet.

Men redan då var tidningens måltavla vänstern. Något som med tiden skulle bli ännu tydligare – och betydligt mer bokstavligt.

”Sommarnöje” med Olof Palme. Så löd rubriken på det nummer Contra gav ut inför industrisemestern 1984. Omslaget pryddes av en teckning av den socialdemokratiska statsministerns ansikte – inuti en piltavla.

Det var inte bara en vågad omslagsdesign. I tidningen marknadsfördes också en verklig piltavla med Palmes ansikte. Tre pilar ingick i paketet, samt möjligheten att byta ut statsministerns ansikte mot Fidel Castros.

”Inför sommarens lättsammare leverne har Contra tagit fram två lättsamma produkter för dem som vill avreagera sig politiskt också under semestern”, skrev de i tidningen, som även marknadsförde en frottéhandduk med texten ”Sänk den” i protest mot sovjetiska ubåtar.

Carl G Holm säger till Flamman att piltavlan fick mycket uppmärksamhet.

– Däremot sålde den väl inte så där jättebra. Men vi fick igen pengarna.

Den försvann från sortimentet ganska snabbt. Varför?

– Det minns jag inte. Men det var några av våra långsiktiga vänner som misstyckte till den.

Samtidigt hamnade just Palme som individ allt mer i fokus för högertidningen under 80-talet. I nummer 3/1983 intervjuas Alf Enerström om sina annonser ”för hundratusentals kronor” mot Palme.

Det fanns ett hat mot allt som stod till vänster om dem själva.

– Palme går Sovjets ärenden, säger Enerström, som några år senare kom att figurera i utredningen om Palmemordet.

Under samma period började tidningen återkommande publicera karikatyrer av statsministern – ofta i profil, med en näsa som tycktes bli större och krokigare för varje nummer. Ibland innehöll tidningen flera teckningar per nummer. Det starka fokuset på just Palme inleddes efter valet 1982, då Socialdemokraterna återtog regeringsmakten från borgarna.

Den sista Palmekarikatyren publicerades i 1986 års andra nummer. Kort därefter sköts statsministern till döds i centrala Stockholm – något som nämns först 20 sidor in i det uppföljande numret, i en artikel med rubriken ”Hatets och illviljans kolportör”.

”På Contra känns ingen saknad efter Olof Palme”, inleds artikeln, som fortsätter med att redaktionen ”efter bästa förmåga kämpat för att bli av med Palme sedan han kom tillbaka till makten 1982”.

Samtidigt säger skribenten Sven Enberg att mordet ”väcker känslor och avsky”, och att Sverige fått en ny statsminister på ett ”chockerande, ovärdigt och motbjudande sätt”. Han slår också fast att mördaren troligen hör hemma inom den ”utländska vänsterorienterade terrorismen”, snarare än svensk högerextremism.

Enligt en intern promemoria från MUF var Sven Enberg ett täcknamn för Carl G Holm själv – något som Holm dock inte vill bekräfta.

Stämmer det att Sven Enberg var ett täcknamn?

– Ja, det var en medlem i redaktionen.

Men du vill inte säga vem av er det var?

– Nej.

Samtidigt som Contra ansågs kontroversiella inom den etablerade högern togs de emot med öppna armar av näringslivet.

– Sedan grundandet har de spelat rollen av kontaktyta mellan näringslivet, Moderaterna och extremhögern, säger Tobias Hübinette.

– Där har de varit någon slags kitt.

Contra var också tidiga med att introducera den marknadsliberala strömning som i dag är känd som nyliberalism. Redan i tidningens första nummer samsas notiserna om dråpligheter bland Sveriges mindre kommunistpartier (som en utbrytning ur KFLM(r) med namnet ”Enhet”) med hyllningar av Ronald Reagan, som då drev sin första presidentkampanj.

I artikeln ”Kapitalismen fyller 200” hyllas utgivningen av Adam Smiths bok Nationernas välstånd. Där påstår skribenten bland annat att en miljon av det sentida Romarrikets invånare ”levde på socialhjälp”, och att imperiet ”krossades under trycket av alltför stora sociala förmåner”. Den nyliberala ekonomen Milton Friedman hyllas genomgående, och i ett nummer publiceras ett brev från honom till redaktionen där han uppmanar dem att fortsätta kämpa.

Under 80-talet blev tidningen också tydligare i sitt stöd till högerpopulistiska partier. 1982 intervjuade man Carl I Hagen efter att Framstegspartiet tagit sig in i den norska riksdagen. Några år senare bjöd Contra också in Hagen att tala i Stockholm.

Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH, har länge intresserat sig för det svenska näringslivet och deras kampanjer i politiken. 1985 gav han ut boken Till höger om neutraliteten på det socialdemokratiska förlaget Tiden. Ett av bokens kapitel behandlade just Contra.

– Samtidigt som Carl G Holm drev Contra arbetade han på ledningskansliet för Svenska arbetsgivarföreningen, i högsta chefens omedelbara närhet, säger han till Flamman.

– Den kopplingen ansåg jag var problematisk. Jag tyckte att det var viktigt att hålla rågången mellan demokratiska organisationer och organisationer som i praktiken inte stödde grundläggande demokratiska värderingar.

Holm drog Hansson inför rätta för förtal, då Hansson lyft fram en läslista som Holm publicerade vid sidan av Contra, där det bland annat ingick nazistiska och fascistiska tidningar som tyska Nation Europa, bildad av tidigare SS-män. Domstolen valde att fria författaren.

– Rättegången handlade mest om korrektheten i bokens påståenden. Eftersom jag byggde den helt på skriftliga källor lyckades han inte påvisa något fel.

Du beskriver Contra som ytterhöger. Vad var deras mest extrema hållningar?

– Det fanns ett hat mot allt som stod till vänster om dem själva. Det var lite skrämmande, man var inte van vid sådant som den här piltavlan. Men det värsta var det som inte stod i tidningen, säger han, och nämner återigen listorna med informationskällor.

Han säger samtidigt att Contra utmärkte sig just genom sin företagsvänliga profil.

– Samtidigt uppfattade jag dem som ekonomiska libertarianer, i motståndet mot staten och att man ville ha fritt fram för företagare att göra nästan vad som helst. Sådant var inte alls lika tydligt bland de mer traditionella högerextrema partierna på den tiden.

Trots – eller kanske tack vare – kontroverserna syntes Contra mycket under 80-talet. Enligt Carl G Holm låg prenumerantsiffrorna som högst omkring 3 000, varav en betydande minoritet var balter och ryssar i exil.

– Det var nog den mest spridda tidskriften till höger om Moderaterna, och de gjorde ett försök att vara lite mer rumsrena än andra på den kanten, säger Sven Ove Hansson till Flamman.

Sovjets fall blev paradoxalt nog början på en tynande tillvaro för Contra, säger Carl G Holm.

– Vi klarade oss bra på prenumerationsintäkterna fram till murens fall 1989. Då började vi tappa många prenumeranter, särskilt sådana med östklingande namn.

Artiklarna om kommunistiskt förtryck och högervridna motståndsrörelser ersattes i allt högre grad med texter om invandring och islam, och i en artikel från 2000 beklagar sig redaktionsmedlemmen Tommy Hansson över att det blivit ”mycket kontroversiellt och politiskt inkorrekt att ifrågasätta bögeriet”. Från 2007 pryddes omslagen av frasen ”garanterat politiskt inkorrekt”.

När nyliberalismen väl fick sitt stora genomslag på 90-talet var det genom en ny generation, som drev gruppen Frihetsfronten och arrangerade uppmärksammade svartklubbar och rejvfester i Stockholm.

När åren gått har de gradvis fått rätt, för borgerligheten och Moderaterna har anpassat sig efter dem.

– Den viktigaste rösten där var inte Contra, utan tidningen Nyliberalen. Där skrev alla som senare blev borgerliga toppar, men även personer som Dick Erixon, säger Tobias Hübinette.

– Contra var något annat. Utöver det marknadsliberala var de mer auktoritära. De var helt öppna med stödet till militärjuntor och högerextrema i Latinamerika och Afrika och Asien.

Samtidigt menar han att många inflytelserika personer inom borgerligheten sannolikt prenumererat även på Contra genom åren.

– Det har nog varit lite kittlande att kunna vara så extrem. Och när åren gått har de gradvis fått rätt, för borgerligheten och Moderaterna har anpassat sig efter dem.

Utan att Contra själva fått kredd för det.

– Nej, det är ju ingen som någonsin nämner dem.

Carl G Holm säger till Flamman att det ändå fanns ett samröre mellan den äldre och den yngre generationen nyliberaler.

– Jag brukade gå på Frihetsfrontens möten.

Skrev den generationen i Contra?

– Nej, det gjorde de nog inte. Det är möjligt att det finns någon från det gänget som skrivit någon gång, men det var ett bra tag sedan.

Var ni ett känt namn i den generationen?

– Vi var kända av dem, ja.

Inget har riktigt lyckats locka läsarna till Contra. På sajten har man återkommande publicerat läsarundersökningar, som sällan når över 20 svar.

Ändå har den lilla redaktionen fortsatt ge ut tidningen fram till i dag.

Carl G Holm säger till Flamman att beslutet att lägga ned tidningen delvis beror på ”en allmän nedgång för papperstidningar”.

”Både Expressen och Aftonbladet såldes i 500 000 exemplar per dag för 30 år sedan. I dag får de vara glada när de säljer 100 000. Nedgången gäller alla papperstidningar, inklusive Contra”, skriver han, och fortsätter:

”Det andra skälet är att vi som är ansvariga för Contra blir allt äldre. Jag och Géza Molnár var i 25-årsåldern när Contra startades. Själv fyllde jag 76 i somras och Géza gjorde det i november. Tyvärr finns det bara en person som är beredd att ta över, och han närmar sig 70.”

Men han nämner också en tredje, bidragande orsak till nedläggningen:

”När Contra startades var vi den enda klart högerorienterade mediakanalen. I dag finns det ett flertal alternativ, framför allt på nätet.”

För trots att Contra aldrig själva lyckades slå igenom har deras idéer vunnit kraft i samhället.

– Om vi ser på Sverige så har mycket förändrats till det bättre. Jag tänker bland annat på det avskaffade radio- och tv-monopolet och att det finns friskolor.

Världsläget då?

– Putin försöker återetablera Sovjetväldet, det gillar vi inte.

Och framgångarna för högerpolitiker som Milei och Trump?

– Javier Mileis styre i Argentina ser vi positivt på. Doge var en kort, kort historia. Milei har hållit ut i ett par år i alla fall. Han är en stor och viktig spelare i sammanhanget, och han står för många av våra idéer också.

I september gick näringslivets tankesmedja Timbro ut med 132 reformförslag för ett ”Tidö 2.0”, framtagna i samarbete med den SD-nära tankesmedjan Oikos. Ett historiskt unikt samarbete mellan näringslivshögern och Sverigedemokraterna.

I Flamman beskrev statsvetaren Jonas Hinnfors listan med förslag som mer ”nyliberal än socialliberal” och ”traditionellt konservativ”, snarare än mjukt europeiskt kristdemokratisk.

– Man kommer att tänka på Thatchers Storbritannien, där det fanns oerhört mycket att privatisera men man samtidigt hade en grundkonservativ hållning, sade han vid tillfället.

Carl G Holm säger att han ”i stora drag” håller med om punkterna i listan, ”även om jag inte vill ställa mig bakom varje punkt”.

Finns det några som för vidare facklan för Contras projekt?

– En som jag brukar läsa ordentligt, det är Rebecca Weidmo Uvells blogg. Ja, sedan har vi ju Henrik Jönsson också. Jag brukar titta på hans veckobrev. Både han och Rebecca kör ungefär på samma linje som vi.

Tror du att Sveriges politiska historia hade sett annorlunda ut utan Contra?

– Nej, det kanske är att ta i, vad gäller vår betydelse för helheten. Men det är klart att lite får man väl hoppas på att vi har betytt i alla fall.

Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.

– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.