Hatar du när fabriker läggs ned och jobb försvinner för att kapitalet ville ha ännu mer profit på annat håll? Upprörs du över att pensionärer räknar smulor, inte kan få tag på medicinen och åker färdtjänst med billigast möjliga chaufförer?
Blir du förbannad över att dina egna försäkringar – socialförsäkringarna – förskingras? Går du i taket för att arbetslösa tvingas till trams, lönedumpning och förnedring?
Om ja, tror du dig kunna uttrycka dessa känslor på ett sätt som folk känner igen? Där du har koll på grundläggande fakta och samband samt placerar dig i samma position som den du pratar med?
Den som inte svarar ja bör fråga sig varför någon sedan skulle lyssna på dina lösningar.
Fi och Sverigedemokraterna är det extrema exemplet. Skillnaderna är otydliga vad gäller syn på ekonomisk politik, men desto tydligare vad gäller värderingar. Hur det gick, det vet vi ju.
Och så märkligt är det inte. Den som ser normkritik som bärande i ett politiskt projekt, riskerar redan där att förlora. Per definition har hen gjort sig till en minoritet, i motsatsställning till folk i allmänhet, som betonar skillnader i beteenden, åsikter eller relativ position.

Om vederbörande dessutom är välutbildad, välsynlig, och från storstadens kultursida (eller Almedalen för den delen) och placerar alla vita män i privilegierad position – då blir det närmast parodiskt ifall mannen från bruksorten inte alls känner sig så privilegierad med sitt skiftjobb, sina avbetalningar och sin oro för att bli utkonkurrerad av polacker.
Nu är det förstås inte Romson, Fi eller DN Kultur som är huvudskyldiga till SD:s framgångar.
Socialdemokraterna hade chansen men valde bort en tydlig valrörelse mellan höger och vänster, till förmån för ”ansvarstagande” och ängslig jakt på konstruerade mittenväljare.
Medierna har hjälpt till. Särskilt SVT (med Debatt i spetsen) har under flera år bidragit till att flytta debatten. Och i valrörelsens tv-debatter gavs Jimmie Åkesson en mycket tacksam fri och recenserande roll, där han slapp ansvar för det faktiska stöd till regeringens politik han stått för.
Än mer skuld faller på regeringen Reinfeldt. Att på åtta år skapa en verklighet där ett rasistiskt parti ökar från ingenting till 13 procent är en historisk bedrift. Och med Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-utspel chockflyttades debatten till rasisternas favoritmotsättning invandring kontra välfärd.
 
Men i slutändan handlar det om Sverigedemokraterna och deras väljare. Partiet har skickligt sugit upp många ämnen, känslor, som andra faktiskt lämnade därhän.
Deras väljare kanske inte är rasister, men åtminstone godtar de rasismen som en del av paketet – och det är illa nog.
De godtar att på kommunnivå företrädas av rena pajasar, eller av ingen alls. De godtar en säregen syn på fakta, logik och politiskt ansvar. Och de godtar beteenden – både på nätet och från ledande politiker – som går ut på hot, mobbning och noll respekt för meningsmotståndare. En smak av 1930-talets irrationalitet och fascistiska dödskult; en käftsmäll mot upplysningsidealen.
Sådant låter sig bara delvis bemötas med förnuft. Talet om att ”samtala och lyssna på SD-väljarna” är ungefär lika naivt som tron att det går att debattera bort dem på deras planhalva. Känslorna finns där ändå, och måste ges en annan riktning. Ett annat hat.
Så när många nu säger att vänstern bör prata mer om välfärd och orättvisor för att bemöta Sverigedemokraterna, då säger jag: det ska vi göra oavsett – därför att det är vad som skiljer vänstern från högern.
Frågan i relation till specifikt SD-väljaren är på vilka punkter som du faktiskt delar grundläggande ilska med denne.