65. 66. 67. Dagarna räknades och de totalt tusentals hungerstrejkande kurdiska aktivisterna berörde många, inte minst internationellt. Inför dag 68 andades samtliga parter ut när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, genom sin bror Mehmet Öcalan, låtit meddela att de kurdiska fångarnas hungerstrejk måste blåsas av. Uppmaningen ledde till att samtliga hundratals hungerstrejkare i fängelse, som utgjorde gruppen som deltagit i kampanjen från dag ett, beslutade att avbryta sin aktion.
Öcalan hänvisar till att handlingen har uppnått sitt syfte. Något annat budskap var heller inte att vänta. Vilka eventuella löften och garantier som har legat bakom utspelet vet bara förhandlarna. Men Öcalans isolering har delvis lättats genom dialogen och regeringspartiet AKP har tagit initiativ till att tillåta användandet av kurdiska i landets domstolar, vilket var två av kurdernas huvudkrav. Och framför allt, hungerstrejken tvingade fram (försiktiga) regeringsuttalanden om behovet av förhandlingar mellan PKK och staten.
Utanför Turkiet påpekade intellektuella, aktivister och politiker att de kurdiska hungerstrejkarnas krav måste tas på allvar. Tusentals hungerstrejkade i sympati både i och utanför Turkiet. Vad inhemska aktörer redan visste var att aktionen handlade om något större än så. Konflikten sågs som en indikator över AKP-regeringens och premiärminister Recep Tayyip Erdogans vilja att lösa den kurdiska frågan med dialog och fredliga medel, menade kurdiska oppositionella. Det gjorde aktionen än mer avgörande för framtiden.
Strejkkampanjen gav regeringen utrymme att manifestera en till synes kylig förhandlingsteknik som får kritik för att vara alltför likgiltig inför det lidande hungerstrejken har inneburit, samt för att man inte fullt ut erkänner den kurdiska oppositionens roll som förhandlingspart i en konflikt som sedan 1984 har krävt drygt 40 000 människoliv. När justitieministern Sadullah Ergin under hungerstrejken talade om 683 deltagande fångar i fängelserna svarade Erdogan att det inte existerar någon sådan aktion. Det fanns helt enkelt inga hungrande i landets fängelser. Det var ”bara en show”, förklarade Erdogan trots att hungerstrejken då hade nått ett kritiskt skede ifråga om fångarnas hälsotillstånd.
Att hungerstrejken är till ända innebär inte att aktionen inte har inneburit mänskligt lidande. Hundratals kurder, vars hungerstrejk nådde nästan 70 dagar, kommer med all sannolikhet att i olika utsträckning lida av sviterna av sin kampanj. När hälsofrågan behandlas och utvärderas kan en rättvis bedömning göras kring huruvida hungerstrejken som metod är ett effektivt sätt att främja reformer. Vad som är klart är att denna episod blir ett svårläkt sår som bekräftar bilden av Erdogan som en hårdnackad förhandlare.
Fortfarande sitter tusentals kurdiska politiker och aktivister i fängelse. Och trots vissa lättnader i användandet av kurdiskan i offentliga sammanhang återstår BDP:s och PKK:s krav om fullständiga kulturella rättigheter och självstyre för landets kurdiska befolkning. Vad hungerstrejken har visat är att vägen till fred blir en mödosam process. Redan samma dag som strejken avslutades rapporterades det om stridigheter i sydöstra Turkiet där flera soldater uppgavs ha dödats.
När hungerstrejken nu är över och en fruktbar fredsdialog eventuellt kan initieras väcker det således visst hopp. Samtidigt återfinns en oro över att varje reform måste föregås av en stundande mänsklig katastrof, likt den som i sista stund avvärjdes.
