Under ledning av den pensionerade franske presidenten Giscard d’Easting skulle en ny konstitution skrivas fram, ungefär som efter revolutionen 1789, men nu genom att Europas elit skrev in sin egen vilja i grundlagen.
Förslaget ska ses i ljuset av de senaste decennierna där storföretagen och deras partier flyttat fram sina positioner och skrivit om agenden.
Debatten är upp och ner. När förslaget skulle ut på remiss framhölls att det handlar om ”effektiviseringar, förenklingar och förtydliganden”, inte om makt. Under EU-toppmötet i Rom stupade förhandlingarna på att Polen ville ha några fler röster i parlamentet. Allt oftare sägs debatten stå mellan federalister och nationalister.
Visionen om det jämlika samhället har ersatts med en federalistisk. Friheten i EU gäller varor, tjänster, kapital och till viss del arbetskraft, men inte människor. Kapitalet har aldrig varit så starkt som nu, men klyftorna mellan fattiga och rika, mellan nord och syd har heller aldrig varit så stora. Offentliga monopol ersätts med privata.
Förslaget till grundlag för Europa ställer oss inför ett avgörande vägval kring vilket Europa vi vill ha.
Ett företagsstyrt Europa som prioriterar konkurrensen eller ett medborgarstyrt Europa som prioriterar jämlikhet och samverkan med världens övriga regioner? Det förslag som EU:s regeringar nu vill ta ställning för innebär stora steg mot det företagsstyrda Europa. Visst är jag tveksam till den centralisering i form av en ny superstat som grundlagen skriver fram, men värst är det politiska innehållet; nyliberalismen. Istället för rättvisa, frihet och jämlikhet görs ”den fria konkurrensen” till portalparagraf. Låt oss titta på vad det står i förslagets allra första artiklar som ska definiera unionen och dess mål.
Enligt artikel I–3:2 ska unionen erbjuda medborgarna ”en inre marknad, där det råder fri och icke snedvriden konkurrens”. Därpå följande paragraf stadgar att unionen ska erbjuda en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft. Under artikel 4 om grundläggande friheter, finns en nyhet.
Den inleds med ”fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital” som alltid varit grunden för nyliberalismen i EU, men lägger till ”etableringsfrihet”. Rätten att starta företag anses vara en grundläggande frihet.
Visserligen finns en massa sociala mål inskrivna, men i slutänden underställs de nyliberalismen med öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Givetvis är sunda offentliga finanser önskvärda, men lika viktigt är rättvis fördelning, gemensam välfärd och att det offentliga kan ta ett större ansvar, särskilt i lågkonjunktur och svåra tider.
Fri rörlighet är bra, konkurrens och sunda offentliga finanser är bra, men är det så enkelt? Vad händer om de står i motsats till varandra?
Ett exempel är den mycket omfattande valutaspekulationen som gjort många stater fattigare. Ett försök till att återställa maktbalansen mellan spekulanterna och staterna är förslaget på så kallad Tobin-skatt som innebär en beskattning av internationella kapitalrörelser.
Här blir det tydligt på vilken sida grundlagen står när målen motsätter varandra. Artikel III-45 slår fast:
”Inom ramen för detta avsnitt skall restriktioner för såväl kapitalrörelser som betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.”
De offentliga finanserna ska vara i balans, men hur ser grundlagen på ägandet?
Är det okej för staten att äga verksamheter av gemensamt intresse för att till exempel pressa kostnaderna och ge alla människor, även de som inte är lönsamma, tillgång till tjänsterna?
I förslaget till EU-grundlag, nämns inte ordet ”privatiseringar” en enda gång, inte heller ”allmän tjänst”. I stället lanseras begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”. Inriktningen är klar och tydlig, till exempel i artikel III-55:2:
”Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade bestämmelserna i konstitutionen, särskilt konkurrens-reglerna.”
Det ges heller ingen rätt för stater att skydda viktiga sektorer, så som industri och infrastruktur.
EU-kommissionen missar aldrig ett tillfälle att förklara att det inte har någon betydelse om en allmän tjänst drivs i offentlig eller privat regi.
I kommissionens så kallade Grönbok om tjänster i allmänt intresse skriver man att ”gemenskapen har alltid verkat för en kontrollerad avreglering, det vill säga ett successivt öppnade av marknader med åtgärder för att tillvarata allmänhetens intresse”.
Man hävdar också att ”det saknas fog för påståendet att avregleringen har inverkat negativt på tjänsternas helhetsresultat, i alla fall vad gäller överkomliga priser och tillhandahållandet av samhälls-omfattande tjänster”.
Detta är något helt annat än Stockholms erfarenheter med den privatiserade tunnelbanan, eller våra erfarenheter av den avreglerade elmarknaden med ständigt stigande priser eller med det bolagiserade postverket.
Ett varnande finger bör höjas för artikel III-217:1 om gemensam handelspolitik: ”Den gemensamma handelspolitiken skall grunda sig på enhetliga principer” och ”den gemensamma handelspolitiken skall föras enligt principerna för unionens yttre åtgärder”. Denna artikel kan användas för att ge föredrag som tecknas inom till exempel Världshandelsorgani-sationen (WTO) företräde.
EU:s handelspolitik bör istället grundas på fri- och rättvis handel med tredje land (det vill säga icke-EU land).
All handel bör även beakta hållbart utnyttjande av naturresurser, biologisk mångfald och livsmedelssäkerhet.
Tyvärr finns det inget i förslaget som har det minsta med detta att göra.
I förslaget prioriteras ständigt konkurrensen. Framför sociala mål, rättvis fördelning, miljökrav och keynesiansk stimulanspolitik. En grundlag borde istället fastställa ett ramverk inom vilket olika, till och med motsägelsefulla, typer av politik kan drivas.
Men förslaget ger inte utrymme för alternativ.
Inte ens om de skulle önskas av majoriteten av medborgarna i Europas länder.
Kritiken av förslaget till EU-grundlag delas av miljoner EU-medborgare.
På det Europeiska sociala forumet (ESF) i Paris i november där drygt 50 000 människor deltog, engagerade frågan många. Den 9 maj har utlysts till allmän protestdag, Europa runt.
Redan idag har sju länder bestämt sig för att ha en folkomröstning om EU-grundlagen. Förhoppningsvis kommer Sverige att följa deras exempel. Att anta en ny grundlag över huvuden på unionens medborgare skulle slutgiltigt bekräfta att EU är toppstyrt och odemokratiskt.
