När Pim Fortuyn drog igång sin kampanj var han mycket medveten om att han skulle utmålas som rasist. Han lät sig därför flankeras av ett antal invandrade kandidater. Joao Varela, ursprungligen från Kap Verde, Firouze Zeroual från Marocko, Philomena Bijlhout från Surinam och Irena Pantelic, kroat. Huruvida de var representativa för invandrare i Nederländerna kan man fråga sig. Vad Fortuyn samlat var en holländsk ungdomsmästare i tennis som arbetade som marknadsförare för kosmetikaföretaget L’Oreal, en marockansk affärskvinna inom skönhetsindustrin, en känd tv-presentatör samt Miss Nederländerna 2001. Att den ena hälften mest var känd för sina ansikten och att den andra hälften arbetade inom skönhetsindustrin underströk vad Fortuyn hade varit ute efter: nya, unga, fräscha ansikten.
Men det fanns också en annan logik bakom valen, som gjorde att partiets invandrarkandidater hade motiv att ställa upp på Fortuyns linje. Samtliga var personer som kommit ifrån eller tagit ett lyckat kliv in i de borgerliga miljöerna. För dem var sammanblandning med fattiga invandrade förortsbor eller flyktingar en belastning, som de effektivt kapade med framträdande positioner hos Fortuyn. Deras inställning var traditionellt borgerlig: ”Gör som vi och ta er i kragen”. Slutligen påminde deras kandidatur om att helt andra motsättningar, än att vara infödd eller invandrad, ofta spelar större roll. Joao Varela, känd för att vara hårdför i frågor om invandring, hade en bokstavstroende katolsk bakgrund och var mycket negativt inställd till islam, Fortuyns huvudmåltavla. Oavsett detta blev aldrig Pim Fortuyns lista ett parti med stark förankring i den invandrade befolkningen. Det var aldrig tanken heller.
Pim Fortuyns lista formades till stor del av politiker från kristdemokraterna och liberala partier. Bakom partiets materiella tillgångar vid starten låg andra personer, enligt affärstidningen FEM/De Week (9 mars 2002). Av sju bakgrundsfigurer fanns två på listan över av landets 500 rikaste. Också här fanns en viss logik. Fyra av sju var stora fastighetsägare, vilket knappast var en slump. Fastighetsägare bevakar sitt kapital, och det är beroende av vilka som bor i deras hus. När invandrare flyttar in, anses områden förlora i värde.
Nederländerna är på många sätt annorlunda än Sverige. Det sociala skyddsnätet är svagare där, den fackliga kampen snöpt genom statlig inkomstpolitik. Och troligtvis blir debatten runt invandringen här inte, än på ett tag, lika hätsk. Men det är ett tecken i tiden att folkpartiet går vidare på vägen för att försvaga invandrargruppers position genom att kräva tydliga standarsänkningar ekonomiskt och servicemässigt, att bygga vidare på idén med att invandrare främst skall bli egenföretagare och lågt betalda servicearbetare.
Kombinationen helvita affärmän och invandrade affischnamn borde vid det här laget kunna avfärdas som ett pinsamt trick. Men när folkpartiet samlar till integrationsdiskussioner frågar ingen rätt ut varför ett antal invandrare skall flankera Leijonborg just då. Inget är emellertid nytt under solen.
