Den verkliga krisen för svensk fotboll är inte medlemsdemokratin, utan pengarnas penetrering av sporten.
Fotbolls-VM i Qatar 2022 var, som Expressenjournalisten Noa Bachner menar i sin bokdebut, ”ett crescendo på en utveckling som pågått länge”. Men när var det som allting spårade ur? Var det när de engelska klubbarna bröt sig loss ur föreningsdemokratins begränsningar och bildade Premier League 1992? Eller 1949 då AIK värvade Nacka Skoglund från Hammarby för en kostym?
Klart är i alla fall att ”de små stegens tyranni mot en oigenkännlig sport” hänger samman med kapitalismens totala penetrering av idrotten. Och som överallt annars har pengarnas intåg inte bara bidragit till ett kaos av mutor, spelskandaler och sporttvätt, utan även till att främja likriktning på bekostnad av variation och mångfald. Ägandet rör sig stadigt mot monopol, där läskeblasktillverkaren Red Bull äger klubbar över fyra kontinenter och Abu Dhabi-kontrollerade ”City Football Group Limited” i tolv olika länder.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bachner beskriver Sverige som ett exempel på ett ”spegelvänt händelseförlopp” till utvecklingen. Så är det förstås inte. Även här blir spelarna mångmiljonärer, om än inte i samma takt som utomlands. Även här drivs verksamheten av nedsipprande blodspengar från styckmordsschejker och bettingbolagintäkter. Även här döps idrottsplatserna av sponsorskäl om till ”Falcon Alkoholfri Arena”. (Kommunens utförsäljare satte dock marknadsanalyserna i halsen när Varbergsprofilen Lasse Diding hotade med att köpa och döpa om Varbergs Bois hemmaplan till ”Leninstadion”.)
Ändå är Bachners huvudpoäng sann: Sverige lyckades faktiskt undvika de värsta avarterna. Under 1990-talets ekonomiska kontrarevolution prasslade riskkapitalister, baddräktsmoguler och porrkungar med sina sedelbuntar framför förbundspampar och klubbhöjdare (i regel gamla sossar, tidstypiskt nog). Men medan hockey-Sverige valde att ta emot pengarna – och gjorde sig själva till åtlöje genom att döpa om klubbarna till namn som Frölunda Indians och Sura Blue Hammers (Surahammars IF) – lyckades fotbollssupportrarna organisera sig och mota bort den fullständiga privatiseringen av sin sport genom den så kallade 51-procentsregeln, som säkrar fortsatt inflytande för föreningar.
Ute i Europa sneglar numera de som tröttnat på dyrare biljetter och rikemansvälde på Sverige som en tänkbar utväg. Uppe i toppen ser man på motsvarande sätt Sverige som det stora hotet. ”Ska Porsche fråga sina anställda vilket steg de ska ta härnäst?” vrålskrattar Red Bull Leipzigs sportchef Ralf Ragnick, med förbundsrepubliktyskens patenterade demokratiförakt. På hemmaplan mobiliserar samma intressen genom att kuppa in Fredrik Reinfeldt som ny ordförande för Svenska Fotbollsförbundet.
Medlemsdemokratin, det vill säga kapitalets begränsningar – menar klubbmoguler, sponsorer, agenter och mindre nogräknade kollegor till Bachner (bilden) – är den direkta orsaken till ”krisen i svensk fotboll”. Det är tack vare den som landslaget missar EM och OS, medan allsvenska mästaren BK Häcken åker på stryk mot lag från Färöarna.
Men vill man göra upp med ”krisen i svensk fotboll” bör man, som Bachner förtjänstfullt lyckas med, fokusera bortom den tjattriga överbyggnaden. I städerna trängs ungdomslagen på ett tynande antal speldugliga planer. I norra Sverige är det i princip omöjligt att spela, medan norska lag bortom polcirkeln skördar internationella framgångar. I stället har Sverige näst flest padelhallar och fjärde flest golfbanor i Europa.
