Okategoriserade 14 januari, 2010

Fraktindustrins räddande änglar

Flamman har gått ombord på fraktfartyget Homere och träffat en besättning som betalar priset för finanskrisen med låga löner och hårda arbetsvillkor.

Människan har transporterat varor, människor och drömmar över haven i 5.000 år. Från den gamla världens kuster till nya världsbyggen. I dag är den globala fraktindustrin en av de mest utbredda. Dåtidens oändliga seglatser gjorde kolonialismen möjlig och beredde vägen för utvecklingen som strandade i 2000-talets globala tidevarv.
År 2004 upplevde fraktmarknaden ett uppsving som varade fram till finanskrisens globala genomslag hösten 2008. Men industrins lönsamma trend vände över en natt och rederiernas prislistor kollapsade förra hösten. Finanskrisen kom som en plötslig kastvind och vände allt överända och fick mäktiga rederier att sjunka likt ett klippblock mot den ekonomiska botten.

Tills ljusningen anländer fortgår arbetet ombord på fraktfartygen. ”Som alltid”, menar besättningen ombord på fraktfartyget Homere, ägt av världens tredje största rederi, CMA CGM. Arbetarna i Le Havres hamn, en av Europa mest trafikerade, pekar irriterat på en vit bil som blockerar lyftkranarnas arbetsyta, de är redan sena och två ton containrar ska ommöbleras inför färden till Brasilien via Karibien. Besättningen består av ett tjugotal sjömän, kaptensbesättningen är rumäner, övriga – arbetare på däck, städare, kökspersonal och merparten av maskinisterna – är filippiner. I takt med nedskärningar och sparpaket har billig arbetskraft blivit en eftertraktad vara inom branschen. Något den filippinska besättningen, alla män i sina bästa år, å ena sidan uppskattar, men å andra sidan inser är resultatet av en kvarlevande global arbetsmarknadsrasism. Stämningen mellan de olika nationaliteterna ombord är dålig, berättas det, till följd av tärande månader till havs långt hemifrån, ett uppskruvat arbetstempo och osäkra framtidsutsikter.
Nelson serverar frukost, lunch och middag åt den rumänska kaptensbesättningen. Han gifte sig sent, berättar han, vid 42 års ålder och skiner upp när hans frus namn förs på tal. Han saknar sina två små barn i Manila och har arbetat för CMA CGM i tre månader. Ansiktsuttrycket visar på ett klart missnöje, men han biter ihop och säger diplomatiskt:
– Ibland måste man ta jobb man inte tycker om för pengarnas skull. Vi behöver pengar, säger han och samlar disk.
Sjömännens kroppsspråk säger oftare mer än deras ord. Nelson får medhåll från kocken, också han från Manila. De känner sig båda långt hemifrån och berättar hur europeiska sjömän regelbundet uttrycker sitt missnöje med att filippiner slagit sig in på deras arbetsmarknad. Nelson klandrar dem inte, han menar att det är ”business” men är liksom de andra medveten om politiken bakom den:

– Vi tjänar mindre än folk inom andra rederier. Anledningen är vår nationalitet. Filippinska sjömän finns det gott om och accepterar inte vi villkoren gör någon annan garanterat det.
Filippinerna är världens största sjönation med flest sjömän per capita. Landets största exportvara är arbetskraft. Sökandet efter en inkomst bär främst av till byggen och underbetalda jobb i Dubai, Asien samt till medel- och överklassområden världen över där kvinnor arbetar som hembiträden. Magra inkomster som ändå vida överstiger medellönen i Filippinerna där arbetslösheten på köpet är hög. Löner som försörjer tusentals familjer i hemlandet.
En kväll sitter det filippinska ”fotfolket” i arbetarnas mäss och tittar på en dvd om en berömd filippinsk boxare. Filippiner är ofta mäkta stolta över sina landsmän som ”gjort bra ifrån sig”, som ”kommit någonstans”. De flesta ombord är nya inom CMA CGM och instämmer i att de tjänar bättre i Europa än Asien, men att priset är högt i fråga om tid och hemlängtan. De blänger stumma in i teven. Den äldste i sällskapet, en medelålders maskinist som sitter på en stol lite avsides, tänder en cigarett och försvinner i tankar.

De rumänska sjömännen arbetar på fyramånderskontrakt, filippinerna är i regel ombord nio månader i stöten, minst ett halvår. Numera betalas rumänernas löner ut i den lönsamma euron och de filippinska i dollar. Officiellt för att Filippinerna är dollargående, men det innebär att lönerna blir magrare i takt med fortsatt svikande dollarkurser.
– I slutändan får vi ut mindre när vi växlat våra löner till den filippinska peson, säger Nelson och rycker på axlarna, liksom för att säga ”nu har vi det som vi har det”.
– Jag skulle aldrig kunna vara ombord i sex månader, än mindre nio månader i stöten, säger Bogdan, elektriker som trots elva år till havs aldrig får bukt med sin sjösjuka. Nu står han på däck och försöker fokusera blicken vid horisonten medan det hårda sjövädret i Nordatlanten slår upp vredgande vågor mot fören.
– November, säger han och himlar med ögonen. Det är nu helvetet på Atlanten börjar, fram till våren.
Bogdans fru är höggravid hemma i Rumänien, men han kommer missa förlossningen. Det gick inte att ordna, säger han. Han gick liksom många andra rumäner till sjöss av en ren slump. Efter att landet brutit sig loss från diktaturen 1989 var ekonomin i botten och möjligheterna få. En var att söka sig till de utländska rederierna när gränserna hade öppnats. Trots att det är bra pengar kommer han aldrig uppmuntra sina barn att söka sig till sjöss.

– Det här är inget liv, säger han. Jag är ute i fyra månader. Det är månader jag aldrig får igen, de är borta. Såvitt jag vet är det allt färre som söker sig till havet. Därför börjar det bli en låglönebransch där folk tas in som befinner sig i samma sits som vi gjorde för 20 år sedan. För filippinerna ombord är det nödvändigt, de har stora familjer att försörja och mindre valmöjligheter än vi har.
På kaptensdäck sitter kapten Savu civilklädd och verkar uttråkad. Kadetten Ruslan svettas och tredjeofficer Efren, enda filippinen på kaptensbryggan, berättar om sina två små barn hemma i Filippinerna.
– Det går inte att kombinera det här jobbet med ett fungerande familjeliv. Känslomässigt är det inte värt det, säger han och berättar tragikomiskt om hur barnen blir arga på honom när han ringer dem mitt i natten, filippinsk tid.
– På grund av tidsskillnaden, du vet.
Tiden går långsamt vid rodret, en apparatur med många skärmar, knappar och navigeringsinstrument, och särskilt i bra väder. Via en transistor tar de emot meddelanden och order från CMA CGM-kontoren i Europa, direktiv om energiutsläpp, hastighet och färdväg. Besättningen verkar utlämnad åt intressen långt ifrån hjärtat av Atlanten.

Från kaptensdäck ser man vågorna slå mot fören på det 125 meter långa fraktfartyget med oupphörlig aktivitet. De tusen containrarna är prydligt uppstaplade som en gosskör beredd att brista ut i sång. Savu sitter nedsjunken i sin kaptensstol medan fartyget i en hastighet av 20 knop närmar sig Gibraltar, passerande Portugals kustremsa. Kaptensstolen påminner om ett altare, ett slags levande minnesmonument ur vars säte direktiv om färdväg och annat springer fram. De tre på kaptensdäck talar om nya instrument som lanserats inom branschen, om nya navigeringssystem. Det är mycket branschsnack och samtal om det nödvändiga, men det förefaller mest vara av vana, som en fasad, för plötsligt frågar någon den andre om hur det är ”hemma”. Då dör samtalet snabbt ut och alla sjunker i egna tankar, pillar på varsin roderspak, låter fartyget fortsätta sin seglats i tystnad.
En kväll firar filippinerna sina döttrars födelsedag i arbetsmässen. En flicka fyller i år i morgon och den andra i övermorgon, förklarar de och bjuder på öl. I bakgrunden skränar kareokens kärleksballader om hjärtskärande saknad. Trots skratten sänker sig en melankolisk slöja över den magra tillställningen. Röken från den kedjerökande besättningen förvandlar luften till ett slagfält där endast den starke överlever, och medan sjömännen slappnar av till ekot av varandras sångröster sänder de många tankar hemåt. Hemma firar två av besättningsmännens döttrar ytterligare en födelsedag utan sina fäder.
Maskinisten Arer, enda rumänen på festen, har utlovat en rundtur i maskinrummet. Företaget är franskt, säger han, men ingen i besättningen är fransk medborgare. Varför, frågar han sig retoriskt innan han besvarar sin egen fråga:
– Fransmän är alldeles för dyra i drift, rumäner är okej, särskilt på officersnivå, men filippiner tas in för att de är hur billiga som helst.

Billig arbetskraft som jobbar hur hårt som helst utan att klaga, intygar Arer och skakar medlidsamt på huvudet. Hans egna villkor är ”okej”, säger han.
Maskinisten återvänder inåt, talar om maskinrummet som ett fartygs hjärta, som en enorm kroppspulsåder som sänder ut vibrationer av liv till den övriga båtkroppen. Han strandar på ämnet liv och nämner sin fru, som är från Tyskland, och sorgen över att inte ha kunnat få bilda familj med henne.

– Hon har en del fysiska problem, säger han. Vi har försökt få barn i 20 års tid, min fru och jag.
Ögonen vattnas.
– När jag kommer tillbaka ska vi ge det en sista chans – en sista chans, sen ger vi upp. För gott.
De uppsluppna rösterna och sångerna på födelsedagsfesten där födelsedagsbarnen befinner sig på två världshavs avstånd bildar ljudbank mot de annars oupphörliga ljudkulisserna. De monotona ljuden från motorerna. Och vågorna som slår mot skrovet.

Morgonen efter håller Arer hov i sitt ”arbetsrum”, maskinrummet, en smärre avgrund som sänker sig fem våningar under havsnivån. Arer är trött i ögonen, men inte lika mycket efter festen föregående kväll som av decenniers hårt arbete. Svetten har parkerat på pannan. På somrarna blir det 40 grader i maskinrummen, många arbetar på gränsar till slaganfall.
– Ibland måste man jobba dygnet runt, om det är problem.
Arer bär sin blåa overall och öronskydden och tänder en cigarett. Han luktar sprit, ett glas rent på stående fot i gryningen tycks ha fått honom på fötter, knuffat in honom i sjömannens säregna rytm.
Med inlevelse och omfattande kunskaper vägleder han genom virrvarret av generatorer, roder, vattenpumpar, gömda luckor, alla fyller de olika funktioner som håller fartyget i rörelse.
Arers favoritplats ute till havs är Azorerna, som fartyget sedan länge lämnat bakom sig. Nu står han i fören, i den friska luften, omringad av det stora blå. På frågan om vad som är bäst med jobbet i maskinrummet svarar han lika rakt som på många andra frågor, men med en kvardröjande längtan:
– Inget.
– Den som påstår sig jobba med det här för nöjes skull ljuger, säger Sever, 27, personalansvarig. Den romantiske sjömannen finns inte längre. I dag är tid pengar, och du ligger inte i hamn i veckor som du gjorde förut, då du hade tid att lära känna en stad eller ett land. Numera ligger du inne några timmar eller högst nåt dygn. Sen är du iväg igen.
Sjöfartsindustrin genomlever stora förändringar. De stora rederierna drar igen kranarna för utläggen och nedskärningar är vanligt förekommande. Kvarlämnade, med företagets budgetar som kompass, finner man besättningen och sjömännen, som utför samma jobb som förut och lite till men med allt större press på sig. Ute till havs, med de stora rederierna, får de betalt enligt en vanlig arbetsdag, åtta-nio timmar, men de flesta jobbar minst tolv. ”Minst”, understryker de.

Reynaldo, 29 år, stänker varsamt vit färg längs båtkroppen. Han är anställd på niomånaderskontrakt. Han är glad att det alltid är att göra; på så vis håller han hemlängtan stången. Första resan är den värsta, berättar han, sedan hjälper havet glömskan att så ett frö inombords.
De varma vattnen börjar sakteliga byta ut de kalla strömmarna i hjärtat av Atlanten. I juli 2010 återvänder han hem till Manila, för tre månaders ledighet.
– Lönen är inte tillräcklig, säger han och instämmer i att den svaga dollarn gör att de går miste om hett efterlängtade summor som går om intet när lönen växlas till den filippinska valutan.
– För oss är det inte småpotatis, det är skillnaden mellan en tillvaro i fattigdom eller där du klarar dig. Jag kommer nog arbeta här i fem år, tills jag får råd att köpa ett hus till min familj. I Filippinerna är det omöjligt att klara sig på lönen, det är därför så många söker sig utomlands, till Kina, Dubai eller hit… ja, var vi nu är någonstans.

I Le Havre reser sig CMA CGM:s kontorsbyggnad likt en inflytelserik ambassad ett stenkast från tågstationen och det enorma hotellkomplexet Hotel du Ville. Rederiet ståtar med 370 fartyg, 17.000 anställda och en omsättning kring 15 miljarder dollar per år. Huvudkontoret ligger i Marseille, Frankrike, en mörk steril byggnad som reser sig mot skyn likt den avlånga formen av ett fraktfartyg.
Med den globala finanskrisen hösten 2008 sprack många industribubblor grundade i generösa lån från banker som rest sig likt pyramidmodeller. Och medan krisens höga vågor lugnar ner sig och ekonomer talar om optimistiska punkter vid horisonten har rederiindustrin många ekonomiska bekymmer att brottas med. Fraktindustrin har lidit svåra förluster i kölvattnet av finanskrisen och bara CMA CGM har deklarerat en nettoförlust på 515 miljoner dollar under första halvåret 2009, enligt nyhetsbyrån AFP. Ett kraftigt fall mot 2008 års vinst kring 15 miljarder dollar.

CMA CGM meddelade emellertid den 18 november att rederiet räknar med full återhämtning innan 2009 års slut. Den hoppfulla tonen i pressmeddelandet talade vidare om ”tiden-efter-krisen” genom inledda samtal med mäktiga marknadsaktörer som Walmart, DHL och L’Oreal. Hoppet om en vändning sätter den tusenåriga fraktindustrin till traditionen, till människans fortsatta beroende av ömsesidig handel. Finanskrisens ödestimma är redan passerad, tror rederianalytiker i intervjuer med AFP, men efter stormen tycks industrins spelplan vara ommöblerad. Tunga namn har gått i konkurs, andra sitter inne med skulder och förlorade orderpaket och miljardinvesteringar från mäktiga marknadskrafter verkar försvinna efter boomen i början av 2000-talet. Klimatförändringarna gör dessutom livet på havet alltmer ovisst. I dag styr fartyg in i stormar och tropiska oväder med jämnare mellanrum.

I de europeiska rederierna har filippiner etablerat sig som billig och lojal arbetskraft som accepterar kontrakt för nio månaders tjänstgöring i sträck, dessutom avlönade med den för rederiet billiga dollarn. Rumänska kaptener tjänar i regel 40 procent mindre än franska och tyska.
Med varsel om nedskärningar och lönesänkningar ter det sig sannolikt att billiga löner och dåliga villkor, där den anställde jobbar 75 procent av årets alla dagar, är mer intressanta för rederistyrelser än européer med motsatta arbetspremisser.
Är billig arbetskraft den sjöburna fraktindustrin räddande ängel?
– Om vi är det väntar vi fortfarande på vårt välförtjänta tack, säger Manalo, gruppledare för den filippinska besättningen ombord på Homere.

Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)