MANAGUA Klockan slår 5 på eftermiddagen och i tusentals strömmar arbetarna ut från en av frizonerna i utkanten av Managua. Många ser trötta ut för arbetsdagen är intensiv. För företagarna är de en arbetskraftsvara som man
nästa dag kan ställa på gatan när företaget flyttar till Guatemala, El Salvador eller Honduras där de erbjuds billigare arbetskraft.
När Flammans besökte frizonerna för fyra år sedan berättade Javier López Cuello att när det uppstod problem i produktionen utdelade de koreanska arbetsledarna örfilar mot sina anställda. Företagsledningen på Yu Jin, med
4 000 arbetare, hade sparkat den nyvalda fackstyrelsen två gånger och arbetsmarknadsdepartementet utdelade futtiga böter på 650 dollar och pliktskyldigt ställde krav på återanställning.
Koreanerna bara skakade på huvudet, betalade böterna och allt förblev vid det gamla. Så var det då. Nicaraguas president Enrique Boloño var liberal och före detta ordförande för landets arbetsgivarorganisation. Frizonerna var en stat i staten. Ett ställe där kapitalets makt var oinskränkt. Mycket har hänt sedan dess.
Vänsterpartiet FSLN vann valet 2006. Under de 16 åren av nyliberala regeringar ökade minimilönen endast marginellt medan de tre åren med sandinistregeringen har gett en ökning med 63 procent, trots en internationell ekonomisk kris som har slagit hårt i Latinamerika. Och de lagar som på pappret skyddar de anställda via rätten till kollektivavtalsförhandlingar och att organisera sig fritt används i praktiken.
Pedro Ortega Méndez, generalsekreterare för Nicaraguas Textilarbetareförbund i landets Frizoner (maquilasfabriker och ledamot av den Sandinistiska Landsorganisationen CST:s högsta ledning. Han ger regeringen godkänt för de tre första årens arbete även om han gärna ser att tonen mot de arbetsgivare som saboterar förhandlingarna blir fränare.
– Krisen medförde att tusentals arbetstillfällen
i frizonerna försvann men en stor del av dessa har ersatts av nya.
Trots det har den fackliga organisationsgraden, som tidigare var under tio procent i frizonerna, tredubblats. I dag är mer än 30 procent av arbetarna i frizonerna medlemmar i facket.
Dagen innan intervjun han och de andra fackliga ledarna undertecknat ett trepartsavtal mellan facken, regeringen och textilarbetsgivarna i frizonen som är unikt i Centralamerika. Avtalet illustrerar de nya styrkeförhållandena i Nicaragua.
Det är inte bara ett ekonomiskt avtal med 9-12 procents löneökningar som sträcker sig ända fram till 2013, utan också ett avtal med socialt innehåll som innebär stöd till att bygga ett
eget hus för ensamstående kvinnor med barn, subventionerade matpaket till ett pris som ligger 20-30 procent under marknadspriserna eller fortbildning i andra delar av produktionsprocessen.
Vi stannar för rött ljus vid en vägkorsning på väg till Managuas centrum. För tre år sedan
var dessa vägkorsningar fulla av barn och mödrar som bad om några pesos eller som sålde vatten
eller karameller. Gatubarnen är mer eller mindre försvunna.
Närmare tio tusen av dem har dragits in i ett av Sandinisternas sociala program, bort från den 40-gradiga hettan och den livsfarliga arbetsplatsen med galna bilister och bussförare. Valsegern för sandinisterna i november 2006 skakade om den politiska högern i Nicaragua och än mer USA-administrationen som via sin ambassadör hade låtit förstå att ”en röst på sandinisterna är en
röst för kriget”, för nicaraguanerna ett
fasanfullt perspektiv.
Men denna gång lät de sig inte skrämmas och ännu mindre i kommunalvalet den 8 november 2008 då sandinisterna bokstavligen sopade mattan med den borgerliga oppositionen. FSLN vann 112 av 153 städer. Segern förklarades bygga på valfusk av
oppositionen, USA och EU. Inga bevis lades fram.
Sanningen bakom valsegern är något annat, ett systematiskt organisatoriskt och politiskt arbete som nästa år kan resultera i att sandinisterna får majoritet i både president- och parlamentsvalet.
Sandinisterna har agerat intelligent, menar flera utomstående bedömare. Precis som i Venezuela har FSLN byggt upp en egen parallell välfärdsstat, som tar sig an många av de viktigaste sociala behoven. Missionerna, som de
kallas bygger hus, asfalterar gator, ger barn gratis utbildning och genomför hälsovårdskampanjer. Missionerna har under tre år förbättrat nicaraguanernas leverne på nästan alla samhällsområden och programmen får i opinionsundersökningarna ett skyhögt stöd, 75-91 procent. Jorge Capelán har bott i Sverige sedan
högern tog över Nicaragua 1990.
Sedan oktober förra året är han tillbaka för att
arbeta på det statliga nicaraguanska vattenverket. I sig är vattenfrågan ett exempel
på vilken skillnad revolutionen gör, menar Capelán. Bara på de tre senaste åren har över en miljon nicaraguaner har fått tillgång till dricksvatten eller har fått sin situation starkt förbättrad. Vattnet till de fattigaste subventioneras, så att de bara betalar hälften av produktionspriset. – När Sandinisterna tog över efter revolutionen 1979 skapades det statliga vattenbolaget.
Tillgången till dricksvatten ökade starkt, främst på landsbygden. Under tio år med nyliberala regeringar borrades det sammanlagt 43 vattenbrunnar. Från januari 2007 till december
2009 har sandinistregeringen invigt 70 vattenbrunnar och kompletta vattensystem i landet.
Vår färd från Honduras’ huvudstad Tegucigalpa till Managua, drygt 45 mil, kantas av en natur som är totalt förbränd av ”El Niño”, klimatfenomenet som under de senaste nio månaderna bara har gett skyhöga temperaturer och två regnskurar. Tegucigalpa står inför en katastrof och i maj, när ”El Niño” beräknas upphöra i maj finns det inget vatten kvar för en befolkning på en miljon invånare.
I Guatemala har 70 procent av utsädet gått förlorat och det råder hunger på landsbygden medan situationen på Nicaraguas stillahavskust är ännu värre. Men i helhet har Nicaragua klarat sig relativt bra trots den dubbla bördan av klimatkris och ekonomisk oro.
– Om vi inte hade varit anslutna till ALBA så står det helt klart att den internationella ekonomiska krisen hade fått förödande effekter för Nicaragua, säger Capelán. Tack var ALBA lyckades vi undvika krisen, injektera nya resurser i ekonomin och generera nya arbetstillfällen.
Tack vare ALBA slocknar inte ljusen i Nicaragua. Efter vänstersegern i valet och anslutningen till ALBA har trycket på Nicaragua ökat. USA och EU:s givarländer har dragit in regeringsbistånd till Nicaragua med hänvisning till att landet urholkas demokratiskt, att korruptionen och ineffektiviteten i statsförvaltningen har förstärkts eller att kampen mot fattigdomen inte har gett resultat. Mot dessa påståenden har både den Interamerikanska Utvecklingsbanken BID och ett flertal regionala utredningsinstitut presenterat ett helt annat resultat.
I en annan rapport om effektiviteten hos statsanställda i Centralamerika, finansierad av den spanska motsvarigheten till svenska SIDA, konstaterar utredarna att Nicaraguas statsanställda är de näst mest effektiva och professionella – efter Costa Rica – i sin yrkesutövning. Vad gäller fattigdomsbekämpning är
det samma sak: ”Regeringen reducerar den extrema fattigdomen”, löd rubriken för nyhetsbyrån Capitales.com den 8 februari. Både på landsbygden som i städerna har fattigdomen sjunkit på alla nivåer.
UNESCO förklarade för några månader sedan Nicaragua för fritt från analfabetism. Den uppgick till 38 procent när Sandinisterna tog över för tre år sedan. Också från vänsterhåll hörs hård kritik, mot den förfärliga abortlagstiftningen.
Flertalet sandinister ser den som ett bedrövligt politiskt kapitel men som är ett nödvändigt ont i en nation där 95 procent är djupt troende. Det allvarliga är försöken att underminera legitimiteten för den valda regeringen. Oppositionen talar om en ”ny diktatur” i Nicaragua och det finns tecken på att det arbetas för en ”mjuk statskupp”, liknande den som genomfördes i Honduras sommaren 2009. Men styrkeförhållandena idag talar för Sandinisterna, säger fackföreningsmannen Pedro Ortega Méndez.
– Demonstrationen den 21 november samlade hela den antisandinistiska oppositionen mot regeringen, totalt cirka 7 000 personer. Samtidigt gick 350 000 nicaraguaner ut uttryckte sitt stöd för regeringen.
