Om åtstramningsdoktrinen blir politikernas lösning efter krisen kommer priset bli enormt högt. Enda sättet att stoppa det är att organisera sig och visa på alternativet.
Det regnar i Göteborg. Medan ett samtal om smitta på äldreboenden i P1 hörs från förarhytten sitter vi nogsamt utspridda på spårvagnen och undviker att harkla oss. Fler har fått något stirrigt i blicken de senaste veckorna. ”Vi måste hålla i det här nu, annars får det återverkningar sen”, säger statsministern vid varje givet tillfälle.
Det är en återkommande argumentation som fungerar väl vid smittspridning. Räknandet på inkubationstider och snittdagar från insjuknande till intensivvård är relativt enkelt att hänga med i. Men kanske säger den något även om andra tillstånd, bland annat om hur vi hamnade här och vad vi behöver hålla i för att ta oss vidare.
Ingen mår särskilt bra, även om skalan ymnigt glider mellan leda och ovisshet till trauma. Någonstans ryms också förhoppningen om att livet kommer återgå till det normala och att välfärden går stärkt ur det här. Men det kommer knappast ske av sig självt. Förra gången nyliberalismen dödförklarades stärktes den snarare, och försvagade den enda aktör som stod i dess väg – nationalstaten.
2008 lyfte den amerikanske presidenten George Bush luren till de andra G20-ledarna för att koordinera insatserna i samband med finanskraschen. Om hans tid som president finns mycket att säga, men hans snabba agerande innebar att kapitalismen kunde räddas genom massiva insatser. Att det kom att bli till priset av skenande klyftor, anorektiska stater och medborgare i kläm var dock inte en slump. Den avreglerade statsmakten med låg skuldsättning och krympt välfärd är just den stat som de finansiella systemen (tror sig) fungera bäst ihop med. Staten betraktas som en bromskloss, en konkurrent med orättfärdiga fördelar som till varje pris behöver motarbetas.
Den här gången har vi inte råd att förlora mer, och det enda vi har att förlita oss på är att själva protestera, och att ansluta oss till dem som redan gör det
Under åtstramningsdoktrinen pumpades ofattbara summor in i finanssystemen samtidigt som nationalstaterna upprätthöll budgetdisciplin och stramade åt utgifterna. Utförsäkringar av svårt sjuka, ökad hemlöshet, en tunn sjukvård och privatiseringar innebar en radikal omfördelningspolitik nedifrån och upp. Den rikaste andelen av befolkningen ökade sina förmögenheter, klyftor kom att betraktas som omöjliga att motverka. Därmed blir klassamhället en av naturen given ordning. Löften och retorik om hårda tag mot invandring blir enklare att uppfylla än att reparera välfärden. Drömmen om ett bättre liv stannar vid att några enstaka individer lyckas ta sig loss, medan gamla klasskamrater blir kvar och trampar vatten återstoden av sina liv.
Men staten kan också utgöra garanten för samhället, den utsida marknaden är beroende av för att kunna existera, exempelvis genom tillgången till utbildad och frisk arbetskraft, infrastruktur, forskning och regleringar som innebär att marknaden inte förgör sig själv och sin omgivning. I konkurrensen om investeringar och arbetstillfällen blir dock uppgiften snarare att serva marknaden med infrastruktur och krispaket.
I den ekonomiska kris som nu pågår behöver näringslivet statligt stöd för att upprätthålla jobben. Men man värjer sig mot villkorandet av detta stöd, och mot att staten skulle gå in som ägare. Och det är någonstans här jag börjar tvivla på att stödpaketen inte kommer innebära ytterligare ett decennium av ökande klyftor, etniska syndabockar och neofascistiska locktoner.
Vi förlorade kampen mot enprocentarna.
Den här gången har vi inte råd att förlora mer, och det enda vi har att förlita oss på är att själva protestera, och att ansluta oss till dem som redan gör det. På första maj publicerade Flamman en lista över gräsrotsrörelser. Förutom att se listan som en vänlig klapp på axeln till alla dem som kämpar i dag är det också en direkt uppmaning till oss alla att gå in och stödja dessa organisationer och initiativ i deras arbete.
Vi kan inte ha ett samhälle där spridning av smitta och död bland lågavlönade och trångbodda grupper avfärdas som ett språkproblem, vi kan inte ha städer där marknadshyror driver fram trångboddhet, eller där arbetsgivare tvingar sjuk personal till jobbet inom hemtjänsten med hot om repressalier. Vi kan inte fortsätta acceptera ett skolsystem som segregerar barn från varandra redan från början, eller ett sjukförsäkringssystem som inte tar hand om sjuka människor. Vi behöver ett samhälle där alla kan leva i trygghet och frihet, och vi behöver göra mer än att rösta rätt för att få det. Inget politiskt parti, inga krav eller reformförslag kommer ha någon kraft bakom sig utan gräsrötter som väsnas och för liv.
Det vi gör nu är avgörande för framtiden och vilken riktning den tar.
