Det har nu gått åtta veckor sedan Flamman öppnade sina sidor för eftervalsdebatt. Responsen har varit överväldigande: Vi har utökat utrymmet för debatt, enbart prioriterat artiklar om valet och SD och ändå tvingats upprätta en väntelista. Denna debatt är ett friskhetstecken. Människor som tillhör vänstern är inte bara oroade över det politiska läget – de är också beredda att kavla upp ärmarna och finna vägar framåt.
Denna debatt har hittills handlat om bredast möjliga perspektiv, från teori till rena personfrågor. Men om jag skall försöka se några linjer som är gemensamma är det några saker som varit i förgrunden. Flera debattörer efterlyser en analys av den nutida kapitalismen och mer av studier. En slags närliggande linje efterlyser mer av långsiktig opinionsbildning eller eget ägande av medier. En annan typ av kritik handlar om att Vänsterpartiet i detta val hade behövt konkretisera alternativt anpassa sitt budskap för att nå fler röster. Ytterligare några vill se mer dialog med medborgarna eller mer av praktisk socialism.
Den finns en dimension i denna debatt som påminner om Vänsterpartiets 1990-talsdebatt: de stora perspektiven sätts i motsättning till att få fler röster och nå vanligt folk. Det fanns förstås, då som nu, viktiga politiska motsättningar samtidigt kring de kompromisser som gjordes i riksdagen, analysen av det politiska läget och långsiktiga mål. Men påfallande ofta – och det var ett skäl till att det inte gick att ha en vettig debatt – talade dessa läger också om olika saker som om de kunde ersätta varandra.
Det är begripligt att enskilda människor specialiserar sig på endera saken. Men lika lite som en människa kan välja mellan att äta och andas kan ett vänsterparti välja mellan att vinna val och ha en klar bild av vad man vill göra med samhället.
Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30. Det är också möjligt att man någon gång förut kunde avstå från att föra systemkritik på tal. Men det var rimligen före de systemkrascher, klimatkatastrofer och naturresurskriser som ett vänsterparti rimligen borde försöka förhindra idag.
Jag tror att vänstern kan komma ur den här låsningen genom att hålla dessa två saker strikt isär – det första som en fråga om objektivitet (vilka problem har samhället – vilka lösningar behövs) och den andra som subjektivitet (hur uppfattar människor samhället – hur kan vi vinna deras förtroende) – och därefter erkänna båda som nödvändiga, två dimensioner som alltid måste finnas med när man prioriterar frågor, lägger upp strategier och utformar sin argumentation.
Det två perspektiven är inte konfliktfria. Det är ganska troligt att det man kommer fram till i dialog med medborgarna är något annat än det man kommer fram till när man studerar klimatfrågan vetenskapligt, för att ta ett tydligt exempel. Men det är ju också precis så verkligheten ser ut – det finns en gigantisk klyfta i klimatfrågan mellan vad som behövs göras och det rådande opinionsläget. Väljer man att bara tillgodose en sida av saken – att bli alarmist eller opportunist – kommer man inte hamna rätt i denna fråga. Och det är just dialektiken mellan vad som är nödvändigt och vad som är möjligt som gör livet som politiskt tänkande varelse spännande.
Jag inser att det är enklare att säga än att göra, men jag utgår från att vänstern idag behöver ganska många saker: En färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut. En sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på. Dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk. En tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige. Ihållande arbete kring ett fåtal profilfrågor. De bästa tänkbara valstrategierna och skickliga företrädare.
Visst måste ett parti prioritera. Men det gör man när man väljer vilka frågor man skall arbeta med – inte mellan helt nödvändiga sätt att arbeta.
Släpper man antingen-eller-perspektivet försvinner inte de politiska konflikter som vänsterpartiet är fullt av. Men en grundläggande förutsättning – att man debatterar samma sak – kommer kanske falla på plats.
