Fortunes of Feminism – From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis
Nancy Fraser.
Verso, 2013.

Nästan alla räckte upp handen under Folkkampanjen för Gemensam Välfärds torgmöte i Göteborg. Kanske som strategi, i desperation eller som uppmuntran frågade Lasse Henriksson, en av arrangörerna, hur många som på något sätt under kommande år skulle agera för att försvara den gemensamma välfärden. När i stort sett alla närvarande höll upp en hand sammanfattade Henriksson uppslutningen: ”En ny folkrörelse är född”.
Det är med de rikstäckande demonstrationerna den 21 september till försvar för välfärden färskt i minnet som jag läser feministen Nancy Fraser senaste essäsamling Fortunes of Feminism. Det slår mig hur mycket som har gått förlorat under tre decennier, så mycket vunnen mark som har skövlats bort undan våra fötter. Tänk att det i Sverige behövs en ny folkrörelse – till försvar för välfärden!

Den andra vågens feminism uppkom i samband med andra radikala rörelser. Till en början som kritik mot den manscentrerade, socialdemokratiska välfärden. Ledordet för kvinnokampen då: fördelning. Alla kvinnor skulle ha rätt till dagis, abort och arbete. Men rörelsen slog så småningom över i en identitetspolitik där erkännande i stället blev målet. Fraser slår fast att skiftet kom i en tid när nyliberalismen flyttade fram sina positioner allt kraftigare. Hon är inte den första att påpeka detta, men gör det med ovanligt teoretiskt djup.
Att vi har begrepp som sexism och lagstiftning mot exempelvis våld mot kvinnor är direkta landvinningar som vi har att tacka feminismens kulturella kamp för. Men, frågar sig Fraser, har feminismen omedvetet ingått i farliga förbindelser med nyliberalismen genom att släppa sina krav på fördelning av resurser och rättvisa? Har vissa delar av andra vågens feminism fött ”strömningar som legitimerat övergången till en ny form av kapitalism: postfordistisk, transnationell och nyliberal?”

Frasers kritik mot feminismens allt mer högljudda identitetspolitik för osökt tankarna till Johan Hiltons rop om andra debatter än identitetspolitiska (Dagens Nyheter 130917). Hilton har en poäng. Behovet av djupare debatter där materiella förhållanden står i centrum är stort, men samtidigt går det inte att blunda för hur vit den svenska kultureliten är. Därför är den kulturella kampen viktig. Fler, och andra röster, än de vita måste höras och erkännas i den allmänna debatten.
Men här finns en tydlig slagsida. Den stora feministiska segern under de senaste åren har varit den om ”hen”, medan nederlaget om individualiserad föräldraförsäkring på socialdemokraternas kongress kan räknas till förlusterna (om än en tillfällig sådan). Ja, välfärden är under attack och feminismen förmår inte att sätta omfördelning av resurser högst på den politiska agendan.

Det är talande att feminismen har använts som argument – ”rädda” afghanska och irakiska kvinnor! – när den globaliserade kapitalismen har varit hungrig på krig.
Trots Fortunes of Feminisms högakademiska och torra språk går det att läsa sig fram till vilken konkret politisk väg till ”genusrättvisa” som Fraser föreslår. Feminismen måste klara av att ha två perspektiv i genusglasögonen: dels den som tydligast ser erkännande men också den som skarpast analyserar fördelning. Analysen och praktiken för att uppnå rättvisa – inte bara mellan könen, utan i samhället i stort – måste bygga på denna dialektiska syn.
Medan jag läser Frasers fördjupas min förståelse av hur och varför västfeminismen blev liberal, hur och varför delar av rörelsen förlorade sin inneboende solidariska karaktär och övergav kampen för alla kvinnors befrielse. Frasers logiska resonemang hjälper mig att navigera i framtida feministiska funderingar och inte minst hjälper hon i utstakandet av konkret politik. I en tid av skenande klimatförändringar, där kvinnor i världens periferi är de värst drabbade, är ett verktyg som intersektionalitet oerhört viktig för förståelsen av den nya verkligheten och kapitalismens framfart. Än viktigare blir därför frågan om fördelning.