Stefan Nyzell menar att det varit socialdemokratins samförståndsanda, ”den svenska modellen” och kompromisspolitiken som mestadels lyfts fram.
Möllevångskravallerna som skeendet 1926 kom att kallas, hade sin upprinnelse i att cirka 120 arbetare från A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik gick ut i strejk i juli. När avtalsförhandlingar strandade kallade arbetsgivaren in strejkbrytare, enligt tidningen Arbetet, ”ett femtontal ljusskygga individer” som företaget ”lyckats rafsa ihop”. Dessa blev det huvudsakliga målet för de strejkandes och sympatisörernas missnöje. Cirka två och ett halvt år senare slöts ett avtal till arbetarnas fördel och då konstaterade man att konflikten hade kunnat förkortas avsevärt om strejkbrytarna avlägsnats tidigare.
– Många av dem inkvarterades i själva fabriken men så fort de hade något ärende utanför blev de förföljda, trampade på hälarna och överösta med skällsord, vilket stöddes till fullo av Arbetet som vid den tiden ansåg det helt legitimt att slå en strejkbrytare på käften. Strejkbrytarna omnämndes som ”slödder” och hängdes ut i upprepade blockadannonser, berättar Stefan Nyzell. ”Uppvaktningen” eller ”hemföljningen” drabbade även fabrikens kontorsanställda som var tvungna att ha poliseskort till och från bostaden.

Strejkande dog
Men en natt i slutet av november var det en av de strejkande som fick en smäll på käften av en strejkbrytare. En vecka senare var korgmakare Wilhelm Jönsson död och även om oberoende obducenter inte med säkerhet kunnat fastställa att döden framkallats av misshandeln, trappades konfrontationerna upp. Polisen som dittills varit tämligen toleranta enligt dåtidens högerpress, fördubblade sina insatser till fots och till häst men kunde ändå inte kontrollera de uppretade massorna som ibland uppgick till 8.000 personer. Stefan Nyzell beskriver hur polisen genom sin fackförening Kamraten var ansluten till Malmö arbetare kommun och att vissa av dess företrädare satt på flera stolar.

Demonstranterna förminskas
Till slut fick den fackliga centralorganisationen i Malmö till stånd en överenskommelse med polisen om att demonstrationerna skulle upphöra. I ett följande rävspel uteslöts Kamraten ur arbetarekommunen.
– Samtidigt gjorde man som man på klassiskt vis gör än idag, förminskar demonstranterna, säger Stefan Nyzell och syftar bland annat på Göteborgskravallerna 2001. I tidningen Arbetet förminskades demonstranterna från heroiska strejkande till ”ungdomsligister” och ”fruntimmer”.
– Över en natt bytte arbetarrörelsen stödet för det jag kallar småskaligt våld till ett fördömande när det kom till storskaligt. Jag har velat undersöka var deras gräns går, säger Stefan Nyzell. I till exempel Ådalen -31, skyllde man våldet på kommunisterna, men det kunde man inte göra i Malmö där vänstern var svag. Det fanns dock en betydande minoritet av radikala röster inom den fackliga centralorganisationen i Malmö. Dessa ville ha till stånd en lokal storstrejk men blev nedröstade.