Den 29 maj folkomröstar Frankrike om förslaget om EU-konstitution och kampanjandet för och emot är i full gång. Under den samlade vänsterns stora kampanjmöte i fredags kom beskedet att för första gången någonsin var det fler fransmän i en opinionsundersökning som tänker rösta nej till förslaget om EU-konstitution.
På konferensen jublade inte bara organisatörerna, kommunistiska PCF, utan också oppositionella från Socialistpartiet och De Gröna och hela floran av trotskistiska organisationer som är förhållandevis starka i Frankrike.
Frågan klyver partierna
Direkt efter anordnade högertidningen Le Figaro en egen undersökningen för att se om detta verkligen stämde. Då hade försprånget växt till 52 procent mot 48. När Socialistpartiet i december röstade om konstitutionen vann jasidan med 58 procent mot 42. Om det skulle röstas i dag i partiet skulle siffrorna vara omvända.
Frågan klyver de båda stora partierna, högerpartiet UNP och Socialistpartiet, och nu hotas två mycket meriterade medlemmar i Socialistpartiet av uteslutning på grund av sitt nej: förre partiordföranden Henri Emanuelli och senatorn Jean-Luc Mélenchon. Tillsammans representerar deras fraktioner 30 procent av partiets medlemmar.
Bland högermotståndare kan nämnas Figarojournalisten Alain Slana som krönikerar varje morgon på radions France Culture.
I veckan kallade han EU-kommissionär Frits Bolkesteins tjänstedirektiv för ”pervers juridik” och menade att konstitutionen bara fokuserar på ekonomi och nedmonterar hela rättstaten.
– I Frankrike är alla övertygade om att konstitutionen kommer att fällas om det blir ett nej. Frankrike är ett av grundarländerna och har så många invånare att de inte kan fortsätta om det blir stopp här, säger Michel Jerneval, journalist i Paris och aktivist på nejsidan, till Flamman.
– Och om Frankrike röstar nej ”från vänster” som man säger här kommer nog Storbritannien att rösta nej ”från höger”. Dessutom finns det chans att Belgien påverkas och röstar som ”storebror”, menar Jerneval som understryker att den snabba opinionssvängningen också har med inrikespolitik att göra.
– Många är förbannade på Raffarinregeringen som skär ned i offentliga sektorn och angriper arbetsrätten med tjänstedirektivet.
Högerregeringen har den senaste tiden fått utstå strejker både från gymnasieelever och offentliganställda och har backat så pass att den nye finansministern (den gamle fick sparken för korruption) satt sig ned med fackföreningarna för att diskutera löneökningar. Redan innan har han dock deklarerat att det bara kan bli tal om ”någon procent” eftersom bara den kommer att kosta minst en miljard euro. Detta trots att lönerna i reellt värde redan minskat med tre procent på grund av höjda pensions- och egenavgifter. Många har inte haft någon löneökning på fem år.
– Så går det när man ger näringslivet 17 miljarder i skattelättnader och förmåner. Då har man inga pengar kvar, säger Jerneval ironiskt.
Nu ska president Chiraq kallas in för att dra ja-vallokomotivet till seger. De dominerande journalisterna är också på jasidan och drar sitt strå till stacken.
”Alla älskar en vinnare”
– Så fort en ja-förespråkare råkar i trångmål i tv är journalisterna där och hjälper till med ledande frågor för att stötta, säger Michel som dock inte är säker på att det i slutändan kommer att hjälpa.
– I USA säger man att ”alla älskar en vinnare”. Trots att Frankrike är ett mycket borgerligt land är det ofta tvärtom här. Alla älskar David mot Goliat, det är väl ett arv från revolutionerna.
För hela vänstern har kampanjen varit en injektion. Den står enig på nejsidan och arbetar hårt med basarbete som flygbladsutdelning och affischering, något som inte varit fallet på länge.
