Nyheter/Utrikes 09 april, 2022

Fransk vänster i säkerhetspolitiskt underläge

Det franska president­valet såg länge ut att återigen avgöras av migrations­frågan. Men Rysslands invasion har förändrat spel­planen i ett slag – och lett till inbördes­krig inom vänstern.

Kriget i Ukraina har gett återverkningar långt bortom det landets gränser. Den europeiska politikens stora vårhändelse, det franska valet, är nästan bortglömt. Valrörelsen har också dominerats av kriget de senaste veckorna. Säkerhet och geopolitik har trätt fram som de viktigaste frågorna, på bekostnad av klimatet och ojämlikheten.

Strax efter den ryska invasionen spekulerades det om att Joe Biden skulle dra nytta av kriget i opinionen. Hans siffror har dock fortsatt att dala. I stället är Frankrikes president Emmanuel Macron en av de västerländska regeringschefer som förmodligen har gynnats mest av krisen. Hans frenetiska försök att avstyra Vladimir Putin från att attackera Ukraina, och oförtröttliga telefondiplomati (han har talat med Putin över 20 gånger sedan krigsutbrottet) har stärkt hans opinionssiffror. Med en vecka kvar visar mätningarna att han skulle vinna den första valomgången med 28 procent och en eventuell andra omgång mot Marine Le Pen med tio procentenheter.

Till höger har kriget underminerat flera kandidater. Den högerextreme Éric Zemmour, som för bara ett år sedan ansågs ha störst chanser att slå Macon, har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Uttalanden om att Frankrike skulle behöva en egen Putin anses inte längre som uppfriskande kontroversiella utspel utan som brist på statsmannamässighet. Le Pens stöd har förvisso ökat till omkring 21 procent. Men det faktum att hennes parti tagit emot pengar från den ryska regeringen och haft en underdånig hållning till Putin har raserat hennes trovärdighet i frågan.

Men det är till vänster som kriget har haft störst konsekvenser. Det faktum att högern för första gången är splittrad mellan Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valerie Pécresse gjorde detta valår till ett ovanligt gynnsamt tillfälle för vänstern att ta sig vidare till den andra omgången. Men den franska vänstern är precis som inför det förra presidentvalet fragmenterad. Tillsammans har den breda vänstern, från socialdemokratiska Socialistpartiet och miljöpartiet EELV till vänsterpartiet La France insoumise, Kommunistpartiet PCF, antikapitalistiska NPA och trotskistiska Lutte ouvrière, omkring 29 procent av rösterna. Men meningsskiljaktigheterna tycks omöjliga att överbrygga.

I slutet av januari gjordes ett försök att vaska fram en gemensam vänsterkandidat. Bland andra ställde Socialistpartiets Parisborgmästare Anne Hidalgo och den tidigare ministern Christiane Taubira upp, tillsammans med Mélenchon och De grönas Yannick Jadot. Ingen utom Taubira var dock beredd att på förhand lova att dra tillbaka sin kandidatur ifall de förlorade, till förmån för vinnaren. Resultatet var att Taubira vann, men de övriga tre kandidaterna är fortfarande högst delaktiga i den pågående valrörelsen. Mélenchon är med sina 15 procent den enda kandidaten med en tillstymmelse till chans att nå andra omgången.

Fragmenteringen har också gjort Ukrainakriget till ett slagträ som konkurrenterna kan använda mot varandra. Såväl Hidalgo som Jadot har attackerat Mélenchon för hans alltför mjuka hållning till Ryssland. Hidalgo har anklagat honom för att vilja göra Frankrike till en ”vasall till Kina och Ryssland” medan Jadot brännmärkt honom som Putins ”agent”. Enligt Leïla Chaibi, som representerar La France insoumise i Europaparlamentet, är det dock tydligt vad dessa beskyllningar grundar sig på.

– Det är verkligen skandalöst att man anklagar oss för det. Det är ett antal mindre vänsterpartier i Frankrike som använder sig av kriget för att sprida lögner om Jean-Luc Mélenchon. Det är främst för att de själva bara har ett par procent i mätningarna och hoppas kunna ta in på oss, säger hon till Flamman.

För Socialistpartiets del är frågan av existentiell betydelse eftersom Hidalgos parti riskerar att bli av med flera miljoner kronor i partistöd om de skulle få mindre än de två procent av rösterna som hon nu får i mätningarna. Men det stämmer också att Mélenchon ofta gått längre än den traditionella vänsterkritiken av Nato och intagit kontroversiella ståndpunkter i Rysslandsfrågan. Han accepterade till exempel Rysslands annektering av Krimhalvön 2015 som en ”stabilisering” av Natos östgräns. Efter mordet på den ryska oppositionspolitikern Boris Nemtsov samma år spekulerade han på sin blogg om huruvida ”nordamerikanska provokatörer” hade hetsat den ryska extremhögern till att utföra mordet. Han har systematiskt röstat mot sanktionerna mot Ryssland, men samtidigt också röstat emot förlängningen av flera EU-samarbeten med Ukraina, med argumentet att han inte vill att Ukraina ska hamna i Bryssels ”våld”. Bara dagar före Rysslands invasion anklagade han Nato i en tweet för att försöka ”annektera” Ukraina.

Leïla Chaibi menar dock att det viktiga är hur han har agerat sedan kriget bröt ut.

Har inte Ukraina rätt att bestämma över sin egen säkerhetspolitik?

– För det första är det skandalöst att kandidater som Anne Hidalgo anklagar oss för detta, trots att hon själv skakat hand med Putin. Direkt efter att Putin lät erkänna utbrytarrepublikerna i Donbass fördömde Jean-Luc Mélenchon det, säger hon och fortsätter:

– Vi fördömer till hundra procent Vladimir Putins aggressioner. Han är ensamt ansvarig för kriget. Han gick över en röd linje när han korsade gränsen till Ukraina. Han har utsatt hela världen för fara med det, och särskilt genom att öka risken för ett kärnvapenkrig. Hela världen hotas av det.

Mélenchons retorik har mycket riktigt förändrats kraftigt sedan februari. Ett massmöte i Paris den 20 mars tillägnades ”det ukrainska folkets motstånd mot den ryska invasionen och de modiga ryssar som kämpar mot kriget och mot diktaturen”. Även i fråga om sanktionerna är det nytt ljud i skällan från La France insoumise.

– Vi vill se en militär deeskalering, för den enda lösningen är diplomatisk. En ytterligare eskalering riskerar att leda till kärnvapenkrig. Vi måste därför få Putin till förhandlingsbordet, och för att lyckas med det finns flera medel. Vi är helt för sanktionerna. Men man måste vara väldigt försiktig och se till att de slår mot oligarkin i Putins närhet och inte mot vanliga ryssar. För då riskerar de att få kontraproduktiva effekter och stärka Putins legitimitet i ögonen på de miljontals ryssar som vågar protestera mot kriget, säger Leïla Chaibi.

Partiets Natomotstånd är dock inget större problem i opinionsmätningarna, mycket på grund av den speciella ställning som säkerhetsfrågor intar i fransk politik. Ända sedan Charles de Gaulles dagar har skepsisen mot USA och det atlantistiska samarbetet varit utbredd, även till höger. 1966 ledde detta till en kris när De Gaulle krävde att alla icke-franska militära installationer skulle lämna landet. Det innebar att Nato flyttade sitt högkvarter från Paris till Bryssel, samtidigt som Frankrike lämnade alliansens ”integrerade kommandostruktur”. Det skulle dröja ända till Nicolas Sarkozys presidentskap innan landet åter blev en fullvärdig Nato-medlem 2009.

Detta gör att Mélenchons siffror trots allt inte har skadats så mycket som de sannolikt skulle ha gjort i till exempel ett land som Sverige. Partiet fortsätter att kräva att Frankrike lämnar Nato, om än inte just nu.

– La France insoumise är för att Frankrike ska dra sig ur Nato. Det bör så klart inte göras under pågående krig, men vi är för att landet ska lämna det integrerade kommandot och senare fundera på hur vi helt kan lämna alliansen, säger Leïla Chaibi och fortsätter:

– Vi är för alliansfrihet. Det betyder inte att vi kommer vara neutrala. Men vi ska inte alltid ställa oss på USA:s sida av princip. Vi vill inte att man ska återupprepa den dynamik som rådde under kalla kriget. Vi är för en självständig utrikespolitik och att Frankrike ska lämna USA:s inflytandesfär.

Men vad ska garantera Frankrikes säkerhet ifall man lämnar Nato? Svaret är Europa. Trots Mélenchons ihärdiga och konsekventa kritik av EU ser LFI ett europeiskt försvarssamarbete som det bästa alternativet till det USA-dominerade Nato.

– Vi måste främja fred och multilateralism. Vi måste lämna läger-dynamiken som vi ärvt från kalla kriget. För det måste Europa bli en stark och självständig makt. I dag är vi starkt sammanbundna med det amerikanska militärindustriella komplexet, säger Leïla Chaibi.

Ironiskt nog ser partiet dock EU alltjämt det största hindret för att de ska kunna genomföra sin politik ifall de mot all förmodan skulle hamna i regeringsställning. Sedan François Mitterand tvingades överge stora delar av sitt sociala program för att behålla Frankrike i dåvarande EG:s hägn 1983 – den så kallade tournant de la rigueur (ungefär: ”åtstramningsvändningen”) har splittringen inom den franska vänstern nästan alltid kommit till uttryck i EU-frågan, som Bruno Amable och Stefano Palombarini har visat i boken L’illusion du bloc bourgeois (2017). Den största krisen ägde rum 2005 när fransmännen röstade nej till förslaget på en EU-konstitution. Socialistpartiet, som 30 år tidigare ingick i en valallians med Kommunistpartiet, kampanjade för fördraget medan den övriga vänstern, med Jean-Luc Mélenchon i spetsen, ledde nej-sidan till seger.

Inför det förra presidentvalet var Mélenchons nystartade La France insoumise’ strategi, med inspiration från spanska Podemos, att provocera fram en kris som skulle leda till att EU-fördragen måste omförhandlas i en social riktning. Men efter de senaste årens kriser anser partiet sig inte längre behöva det, eftersom det bevisligen går att ignorera reglerna.

– Vi är tydliga med att när vi ska sjösätta vårt sociala program kommer vi att behöva sluta lyda EU:s fördrag. Vi har sett under pandemin hur vissa av EU:s regler som har ansetts omöjliga att förhandla om har upphävts på grund av krisen. Det är alltså möjligt att ifrågasätta dem, säger Leïla Chaibi.

Reglerna ifråga är de numera ökända ”Maastrichtreglerna”, som är avsedda att hålla nere medlemsstaternas utgifter. Budgetunderskottet får inte överstiga tre procent av BNP och statsskulden får inte vara högre än 60 procent. Flera länder har brutit mot dem tidigare, utan påföljd, inte minst Frankrike och Tyskland i början av 2000-talet. Men sedan coronapandemin tvingade Kommissionen att helt upphäva regelverket har det enligt Leïla Chaibi blivit uppenbart för alla att jorden inte går under bara för att staterna inte längre följer nyliberala regler. En annan regel som de kommer att behöva bryta mot är den om statsstöd, det vill säga att staten inte har rätt att stödja en särskild sektor av ekonomin ifall det kan uppfattas som att man rubbar konkurrensen mellan privata aktörer – en princip som Europeiska rådet självt nyligen har ifrågasatt.

– Det hindrar oss från att investera i sjukhus, transport, bostäder och så vidare, säger hon och fortsätter:

– Vi vill till exempel nationalisera de inhemska energibolagen i en offentlig energibank, vilket också lär stöta på patrull på EU-nivå. Att sätta tak på prishöjningarna på energi är dock inte längre ett tabu inom EU, eftersom det nämndes som en lösning vid rådets senaste toppmöte.

Men även om de finanspolitiska tabuna för tillfället har upphävts tycks vänstern vara för svag för att dra nytta av det. I stället är det Emmanuel Macron som kan få mandat att driva vidare sitt nyliberala program. Under den gångna mandatperioden stoppades han från att genomdriva sina viktigaste reformer av gatuprotester, inte minst de gula västarna. Med fem år till på sig, och med sin nyvunna statsmannaaura, är det inte omöjligt att han lyckas denna gång.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

– Lagen gör det möjligt att döma folk för terroristbrott trots att de inte är terrorister. Den är luddigt utformad och brister i det som är allra viktigast när man utformar nya lagar; specificitet, säger Tomas Pettersson (bilden), talesperson för Allians mot Nato och medlem i Rojavakommittéerna.

Enligt Säkerhetspolisen behöver det finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen för att det ska kunna dömas utifrån den nya lagen om deltagandebrott. Samtidigt understryker de att lagen är ny och det är för tidigt att säga om enskilda aktiviteter eller händelser kommer att bedömas rättsligt. 

– Våra demokratiska fri- och rättigheter är inget man kan handla med. Politikerna säger sig värna om vår säkerhet, men vad är det de skyddar när de är redo att förhandla bort dessa? En anledning till att vi demonstrerar är att vi vill upprätthålla och skydda vår förmåga att vara ute och demonstrera, säger Johannes Hanson från förbundet Allt åt alla Göteborg som arrangerade en demonstration i Göteborg under lördagen. Han uppskattar att de var strax under 100 personer.

Utöver att demonstrera för demokratin är förhoppningen även att demonstrationerna ska störa Nato-processen. 

– Vi hoppas att Erdogan blir kränkt och fortsätter hålla Sverige utanför Nato, säger Tomas Pettersson som tycker att processen har gått alldeles för snabbt och att det har saknats en ordentlig debatt.

Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Dubai kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.