Jonas Sjöstedts politiska thriller, Sammanflöden, är EU-kritisk och riktar udden mot den sammanflätning som där kan ske mellan politisk och ekonomisk makt.
Också under sin tid som EU-parlamentariker för Vänsterpartiet gjorde sig Jonas Sjöstedt känd som en obönhörlig EU-kritiker. Det främsta problemet, deklarerade han, är ”bristen på verklig demokrati”. Jonas Sjöstedt som också kritiserat EU:s ”stormaktsambitioner”, arbetade mycket med demokratifrågor och satt bland annat i parlamentets miljöutskott.
Numera är Sjöstedt bosatt i New York, där han dels skriver böcker, dels arbetar för socialistpartiet i USA. Med föreliggande thriller fortsätter han alltså sin frätande EU-kritik.
Boken innehåller så genomgripande EU-kritik att det vore märkligt (alternativt oerhört typiskt!) om den inte väckte stor uppmärksamhet och dessutom ledde till en förnyad debatt om EU:s demokratiunderskott och den farliga knytning som ofta finns mellan politiker och näringsliv.
Sammanflöden är ingen deckare i vanlig mening; snarare en thriller som vetter mot romanhållet. I berättelsen möter vi några personer på Vänsterpartiets partigrupp i Bryssel, med den unge assistenten David Löf i centrum. Oförskyllt får han inblick i en komplott som handlar om ett kemiföretag som regelvidrigt dumpar giftigt avfall i Somalia, vilket resulterar i många människors död. En EU-parlamentariker som börjar nysta i denna härva mördas. Efterhand hamnar även David Löf i händerna på de mäktiga personer som till varje pris försöker mörklägga vad som skett. Till och med EU:s interna säkerhetsavdelning är inblandad i komplotten.
Jonas Sjöstedt, som i ett efterord berättar att historien har verklighetsbakgrund, låter mot slutet en vänsterpartistisk EU-parlamentariker sjunga ut: ”De verkliga mördarna bar kostym och skyddade mäktiga ekonomiska intressen /…/ Om EU ska kunna få någon verklig demokratisk trovärdighet så måste de här banden till storindustrin brytas.”
Händelseförloppet är tvärklippt och berättas i korta, effektiva parallellscener. Gestaltningen är så scenisk att jag ibland associerar till ett filmmanus (förutsättningar finns här för en oerhört stark film!) Annars är det lätt att associera till Hemingway: här finns en så avskalad, registrerande prosa där gestaltningen snarast återfinns i undertexten.
Berättelsen pendlar mellan att vara djävulskt spännande thriller och en lite gycklande satir över EU-arbetet som snarast för tankarna till Strindbergs Röda rummet. Följande interiör från parlamentsarbetet är typisk: ”En fråga kom från en äldre irländsk ledamot och handlade om vad kommissionen skulle göra för att rädda den röda ekorren som tydligen hotade att försvinna när andra ekorrar tog över. Stackars jävla EU-kommission, tänkte David, samma ledamot hade frågat om de röda ekorrarna minst fem gånger tidigare.”
Författaren beskriver ett politiskt arbete som förlorar sig i detaljer; man silar mygg och sväljer kameler. Vad jag främst fäster mig vid är det politiska mod Jonas Sjöstedt visar med en bok som denna. Den är också oerhört spännande att läsa. Bara ibland blir EU-torpedernas våldsamma jakt på David Löf och andra lite för osannolik.
I huvudsak är Sammanflöden en förbluffande stark sak.
