För den som är bekant med författaren och kritiken Lyra Ekström Lindbäck (f.d. Koli) är likheterna mellan karaktären Anna Lindström och författaren Lyra Ekström Lindbäck slående. Ekström Lindbäck har sedan sin debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck skrivit ingående, med sju utgivna romaner, om makt, åtrå och queera identiteter. Flera av böckerna leker med autofiktionen. Nästa år ger brittiska Bloomsbury ut en bok baserad på Ekström Lindbäcks avhandling, som handlar om relationen mellan litteratur och filosofi.

Likt huvudkaraktärens namn tydliggör är Moral: en roman skriven med ett självmedvetet berättande. Eller som Annas nära vän Molly, tillika litteraturkritiker, formulerar det under ett samtal om det generiska i samtida autofiktion: ”Ta bara det att författarnas alter egon alltid har extremt vanliga namn. Typ Lisa, Sara, Anna. Som om man ville signalera att karaktären bara är en tunn slöja över självbiografin.” Medvetandegörandet av genren framhäver auktoriteten hos berättaren. För att berätta är att utöva makt. Liksom att spela sin roll som ”en mangafigur, en skolflicka, en porrfantasi” kan kännas som makt.

Till en början njuter Anna av maktspelet. Hon köper porriga stay-ups att matcha med en kort kjol till seminariet. På handledarens kontor, bland boktravar med Iris Murdoch, Platon och Stanley Cavell – tänkare de båda förhåller sig till – tar hon honom i munnen. När som helst kan hans fru, kallad X, storma in; Anna underkastar sig handledarens fantasi om Kvinnan. Det är dumt att göra annat, i som utanför de mansdominerade rummen Anna är i, för med ett rött läppstift på får hon tala till punkt. Trots skammen över den extremt stereotypa relationen är den inte utan tillfredsställelse och fördelar för Anna.

Men, som vännen Molly påpekar, ”man kan inte hacka patriarkatet”. Det är sexigt, också för läsaren, så länge en omedvetenhet om konsekvenserna av och premisserna för relationen kan upprätthållas. Det vill säga: så länge maktobalansen är ett eggande bakgrundssorl i ett rollspel. När makten blir reell dör stämningen.

I takt med skuldkänslorna växer också oron. Anna ska ju vara kvar på institutionen i tre år. Vad händer om hon inte vill fortsätta ligga med handledaren? Kommer han att sluta särbehandla Anna? Och hennes hårda kritik på seminarierna, hur ska han ta den då? Ett rosande rekommendationsbrev kan hon glömma. Anna är heller inte utan skuld. I början av romanen skickar hon ett till synes oskyldigt meddelande till handledaren:

”Sticker ned mobilen i bakfickan och fattar att jag har gjort fel. Den vibrerar strax mot skinkan genom jeanstyget, en omedelbar bekräftelse på att jag vet precis vad jag håller på med och att jag är fullkomligt dum i huvudet.”

Från början vet Anna att relationen är omoralisk. Och mycket står på spel för båda, men positionerna handledare–doktorand, man–kvinna, gammal–ung skapar ett maktunderläge för en av dem (gissa vem). Bara genom att skriva kan Anna jämna ut maktobalansen. Hon förstår att det är omoraliskt att avslöja deras relation och hon förstår att boken kommer att publiceras om den bara blir tillräckligt bra.

På så vis är Moral: en roman delvis en bok om att försöka hacka patriarkatet utifrån en medvetenhet om att det ska misslyckas. Men frestelsen, även då den är omoralisk, är starkare än vetskapen. Med tät och träffande, och stundom rolig, prosa skriver Lyra Ekström Lindbäck om dubbelheten i makt, begär och litteratur.