Jag måste få lov att kommentera det danska valet. För plötsligt blev luften lite lättare att andas här nere på rikets sydspets. Det var längesedan det blåste friskt från väster.
Den 15 september gick de danska väljarna till folketingsval och tog åtminstone delvis sitt förnuft till fånga. Tio års borgerligt styre, med integrations- och asylpolitiken pantsatt hos Dansk Folkeparti, är över. Visserligen tappade det nya regeringsalternativet Socialdemokraterna/Socialistisk Folkeparti röster på sitt valsamarbete, men satsningen räckte trots det ända fram då det fanns ett parti till vänster som kunde fånga upp de röda missnöjesrösterna. I Storköpenhamn gick Enhedslisten från 6,7 till 16,6 procent av rösterna. I centrala stadsdelar som Nörrebro och Vesterbro blev man största parti.
Även borgerligt sinnade väljare strömmade ”vänsterut” till det socialliberala partiet Radikale Venstre, som nu kommer att ingå i regeringsunderlaget. Även om några lättnader i den danska invandrings- och asylpolitiken inte är att vänta med den nya regeringen är det glädjande att det politiska samtalet äntligen tillåts handla om något annat än gängkriminalitet och farliga muslimer. Men samtidigt är risken stor att den danska vänstersegern blir en dyrköpt historia. Valresultatet har öppnat för en omvänd situation där Pia Kjaersgards veto i invandringsfrågor de kommande åren motsvaras av att Radikale Venstres partiledare Margrethe Vestager får veto i ekonomiska frågor. Hon förhandlar nu hårt om ekonomi- och finansministerposterna.
Med en högerpopulism som fångar upp desillusionerade arbetarröster över hela Europa är det på kort sikt trots allt kanske den bästa giv vänstern kan få, att vinna val genom blocköverskridande allianser med socialliberaler. Men det förutsätter förstås att det finns några socialliberaler att föra samtal med.
