Så var det klippt då. AD har följt EG-domstolen och dömt Elektrikerna och Byggnads att betala rättegångskostnader och skadestånd, 2,5 miljoner, till det lettiska företaget Laval efter blockaden mot skolbygget i Vaxholm 2004. AD-domen innebär att det är fritt fram för utländska företag att lönedumpa, och om facket vidtar motåtgärder för principen om lika lön för lika arbete hotar höga skadestånd. Vi står alltså inför en juridisk-politisk härdsmälta – två fackförbund ska betala skadestånd för åtgärder som inte ens Arbetsdomstolen, Sveriges regering eller riksdag visste var brottsliga när de inträffade.
Förhoppningsvis har beskedet sänt chockvågor genom hela arbetarrörelsen. Det borde nu stå solklart att arbetsrätten inte längre är en nationell angelägenhet. LO-ledningen, som tvärsäkert hävdade att Lissabonfördraget innebär en förstärkning av löntagarnas rättigheter, borde känna sig rejält blåsta. För kritikerna av fördraget är detta naturligtvis ingen överraskning. Internt har exempelvis representanter för flera fackförbund försökt pressa LO-ledningen att begära undantagsregler från fördraget, eftersom rättighetsstadgans artikel 28 (som hävdats skulle garantera kollektiva åtgärder) övertrumfas av förklaringen till artikel 52, som diffust begränsar den rätten. ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden (…)”
Ja, ni förstår själva: juristerna i EG-domstolen har tolkat och kommer att tolka skrivningarna som att marknadens frihet går före löntagarnas rättigheter – och det är EG-domstolen som har makten, även i Sverige.
En iskall dusch och nu måste LO röra på sig, men åt vilket håll? Det enda positiva med domen är att det borde tvinga arbetarrörelsen att radikaliseras, bekänna färg och mobilisera.
Fackföreningsrörelsen skapades en gång för att kämpa för arbetarnas intressen, men nu har man, genom att tyst följa det socialdemokratiska partiet in i EU-buren, själva skrivit under Lavaldomen. LO-ledningen måste våga ta in att det inte handlar om regeringen Reinfeldt utan om EU. Facket måste våga göra medlemskapet till en politisk fråga eftersom det så uppenbart strider mot löntagarnas intressen, och man måste våga använda konflikträtten för att rädda konflikträtten.
Inom LO finns lokala initiativ som förhoppningsvis kan sätta press på ledningen. Stockholmsdistriktet har exempelvis kört igång Budkavle för välfärd, en Trondheimsmodell på svenska, där radikala krav formulerats som inte bara handlar om att byta regeringen utan också om att byta politik. Det kan dock bli svårt för facket att mobilisera på bevarad strejkrätt, som så sällan används, men alla löntagare borde förstå vad social dumpning innebär. Även Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski, som förstås var själaglad efter AD-domen: ”… utslaget innebär ändå en slags upprättelse: trakasserier av utländska byggnadsarbetare kan inte rättfärdigas med hänvisning till en diffus svensk modell.”
Men det är ingen match att skriva ledare i Dagens Nyheter. Jag kan göra det väckt mitt i natten bakbunden. Varför inte hyra in lettiska skribenter och sedan köra artiklarna i ett översättningsprogram? Det skulle vara en toppenaffär för Bonniers och ingen skulle märka någon skillnad. Utom Wolodarski som måste konkurrera om jobbet med människor som är beredda att hala det liberala positivet för 35 kronor i timmen.
– Vi står i vägen!, dundrade dåvarande LO-ordföranden Bertil Jonsson på kongressen 1996 mot regeringen Perssons uppgörelse med Centern om försämrad arbetsrätt och a-kassa. Sedan tågade tusentals delegater ut på Stockholms gator i protest. Gör det igen!
/Ann Charlott Altstadt
